RSS

Authenticity and karaoke

Malcolm McLaren, ärkefyrtiotalist, tidigare manager för Sex Pistols, kreatör och trendspanare, har sammanfattat den moderna människans längtan efter lust och mening i begreppen ”authenticity” och ”karaoke”. Det betyder att vi dras till situationer, upplevelser och unningar som kännetecknas av:

  • Authenticity – vi dras till äkta och autentiska företeelser, vi vill äta äkta stenugnsbakad pizza i Italien och vi älskar att hitta genuina saker bortom ”the beaten path”.
  • Karaoke – samtidigt har vi med modern teknik och annat blivit så bekväma att vi inte vill utsätta oss för obekväma risker. Med ”karaoke” menar alltså McLaren en situation där man inte kan misslyckas. Man kan sjunga illa men själva formen på karaoke gör att man inte kan göra bort sig – den som sjunger vackert får obetydligt mer uppskattning än den som har modet att bjuda på sig själv och sjunga riktigt dåligt.

I Sverige nådde vi en hög basnivå av standard i samhället ganska tidigt – redan på 50-talet köptes torpen upp och utedassen bibehölls för att vi skulle kunna uppleva det äkta livet eftersom många redan då vant sig vid vattentoalett och centralvärme. Authenticity!

Vågar man sig på att resa i det forna Östeuropa möts man till sin häpnad inte av rykande fabriker och svaveldoft utan istället av traditionellt jordbruk med häst och vagn, mobilsurfande ungdomar, affärskomplex med gnistrande glasfasader, nyrenoverade hotell, statoilmackar och bankomater. Man bor och reser bekvämt men får sig många ”äkta” upplevelser till livs. Authenticity and karaoke! 

Vi har tidigare talat om Pripps propagandabok ”Kom in på en öl och en smörgås” som inte bara lär den nybekväma 60-talsmedborgaren att grilla äkta strömming på fotskrapa men också svänga ihop sallader och smaka på korvar i delikatessdisken – tydligt riktat mot män som vid den tiden var ytterst obekväma i de situationer där de blev tvungna att laga mat, men med dessa tips kunde de ta initiativ till äkta och trevliga matupplevelser utan att riskera att misslyckas.

Authenticity and karaoke!

Fotot är från Giverny där Claude Monet bodde och målade av just den här lilla bron och näckrosorna. Authenticity! Utanför kan man köpa glass. Karaoke!  

Var förnuftig, åk taxi!

Förnuftigt agerande brukar inte vara huvudprio här på Unnasig.se men nu är det dags! Det handlar om taxi. Det köps alltför mycket bilar. Och åks alltför lite taxi.

Som P3-spanaren m.m. Calle Norlén mycket riktigt har påpekat ska man inte åka tunnelbana till festen, med festskorna i en påse. Man ska åka taxi.

Och ska man ut och unna sig med en teaterpjäs eller en måltid på bättre restaurang så ska man väl inte hacka sönder upplevelsen med en massa skavande på buss eller tunnelbana, eller?

Det finns dessutom många vardagliga situationer där en taxiresa löser problemet när man är sen till ett möte, har väldigt mycket att bära på eller bara drabbas av extrem väderlek. När man reser i främmande länder bör man också se till att åka taxi åtminstone en gång. Den som förstår vad vi menar rekommenderas att se filmen ”Night on Earth” av Jim Jarmusch, som rör sig kring några taxiresor.

Taxi är ett civiliserat sätt att resa och ofta även socialt. Många taxichaufförer berättar fantastiska historier. Det kostar några spänn att åka taxi men med tanke på vad det kostar att äga en bil är det småpengar.

Var förnuftig, åk taxi!

Excesser bortom det rimliga

Det här med att unna sig handlar ofta om att lägga sig på andra sidan gränsen för vad som är rimligt. Man gör sånt som inte skulle hålla i längden men som ger en liten kick för stunden. Och så länge man väljer att garnera sin rostade brödskiva med både marmelad och ost på söndagsfrukosten så är inte konsekvenserna så stora.

Men för inspirations skull kan det ibland vara intressant att studera hur människor med väldigt väl tilltagna resurser gör när de ska göra någonting extra. När de utifrån sitt perspektiv vill uppleva ett litet lyft i tillvaron. Ty det här med unningar är inte något absolut, det är alltid relativt mot vardagen. Hur unnar man sig när lyx blivit vardag?

Thomas Jisander, en av huvudmännen i Trustorhärvan, har själv berättat i televisionen om sin helg i St Tropez där en ny Ferrari lämnades för sitt öde, en hel Pradabutik med kläder och inredning inhandlades, samtidigt som en sanslöst dyr inhyrd lyxjakt låg och guppade i hamnen. Även om vi bortser från övriga omständigheter kring detta kan vi konstatera att han kvalificerar sig till toppeliten inom nyrikt beteende.

Diktatorer och deras hustrur bjuder många intressanta berättelser, diktatorhustrun Imelda Marcos gigantiska skosamling, Bokassas kejsarkröning där han satt i en stol av guld i form av en örn… Eller varför inte Robert Mugabes födelsedagsfest när han fyllde 85 år: 8000 humrar, 2000 buteljer champagne, 500 whiskyflaskor och 4000 portioner kaviar.

Och då har vi inte ens nämnt faraonerna med sina generöst tilltagna gravmonument!

Men även excesser kan göras i stort och smått. En notorisk unnare i Skåne tog med sig en kär dam på en festlig helg i Köpenhamn, en gång på 70-talet. Ingen möda sparades. Det dinerades sjötunga, hummer och champagne. Det badades bubbelpool, nattklubbades och boddes på fyrstjärnigt hotell. Alltihop oerhört trevligt. Men vid hemkomsten lade damen in sig på mentalsjukhus.

Vi illustrerar detta med en bild av baksätet på en Maybach, dvs lyxmärket som togs fram av Daimler-Benz för de som tycker att finaste Mercedes är vardagsmat. Elektriskt manövrerad vilstol och champagnekylare, en för all del bra kombination. Det måste vara en höjdare att sjunka ner i den där fåtöljen och sippa på lite kall champis. Fattas bara med en prislapp på över tre miljoner. Och när den börjar kännas vardaglig, vad gör man då? Ser fram emot söndagsfrukosten kanske.

En omväg mot stress

För några år sedan fanns en trend i USA att motverka vardagens stress genom att göra onödiga saker. Man kunde t ex köra en omväg till jobbet eller med flit missa bussen för att i stället ta nästa. Syftet var att ta kommando över sin egen tid och framför allt stärka känslan av det egna inflytandet. Intressant idé. Men är det att unna sig?

Att med flit missa bussen och vänta några minuter på nästa, är ett enkelt sätt att ta kommando över tiden. Njut av denna tid som ingen kan ta ifrån dig! Du har bestämt dig för detta, och det är onödigt. Bra! Eller alternativt, när alla kliver av bussen vid din arbetsplats åker du en station längre och går tillbaka. Du får nya och annorlunda intryck och får nya idéer, på ditt eget initiativ. Om man oavsiktligt missar bussen med en hårsmån kan man såklart byta perspektiv och njuta av den oväntade tiden för egna tankar. Men allra bäst effekt blir det om du hade möjligheten att hinna med. Och lät bli.

Nu låter kanske detta som en uppmaning till att försumma sina åtaganden och komma försent till avtalade tider. Inte alls! Det är inte många minuter det rör sig om, det handlar inte om tiden utan om själva initiativet. Det handlar om att tillskriva vardagens små beslut och handlingar en mer rimlig betydelse. Och en bra start är att göra onödiga saker. Det behöver inte ha med resor att göra även om kopplingen till tid gör detta område särskilt tacksamt. Men du kan också lägga tillbaka den sköljda disken i diskbaljan eller stänga av plattan ett par minuter när pastavattnet kokar. Onödigt.

Att bryta sitt vardagliga mönster genom att göra någonting irrationellt, som inte har alltför stora konsekvenser, är onödigt, trevligt och man mår bra av det. Det är verkligen att unna sig!

Vilken betydelse har det om en unning är onödig? Kommentera eller skriv till oss@unnasig.se

Drick mer aperitif, inte mer sprit

Jag ska villigt erkänna att jag blev häpen när jag på en bättre restaurang i södra Italien bad att få husets aperitivo och fick in ett pyttelitet glas apelsinjuice. Ursäkta? Jodå, för all del färskpressad juice av blodapelsin av ett slag vi bara kan drömma om här hemma. Men ändå. Ingen sprit alls. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk, men den var väldigt god. Vid ett senare tillfälle, efter ett föredrag av en dietist, lade jag ihop ett och ett och förstod vad det här med aperitif egentligen går ut på.

För att förstå det här med aperitif bör man sätta sig in i två saker. Det ena är klimatet och kulturen i medelhavsländerna. På kvällen när solen sänker sig blir det äntligen svalt och skönt ute så att man kan ta på sig finkavajen och en pullover och ta en finpromenad med frun på stan och hälsa på folk. Denna finpromenad övergår snart i aperitif-timmen, ”l’heure de l’apéro” som fransoserna säger. Även denna en utdragen social tillställning som försiktigt leder oss mot middagen.

Det andra man bör ha klart för sig är detta med blodsocker. En normal aperitif innehåller oftast en mängd alkohol och har därmed en effekt liknande cocktailens – dvs att man når en lätt men omedelbar berusning som lättar tungan och lossar käklederna. Det sociala samtalet får sig en puff och klarar sig därefter ganska bra på egen hand. Men den innehåller också en del socker, och socker kan ibland hjälpa till att höja blodsockernivån över den trista nivå då man varken är mätt eller hungrig, till att åter få aptit. En del människor är t ex inte hungriga till frukosten, men något sött kan då höja nivån och få fart på aptiten. En ren blodsockergrej alltså. Vilket alltså innebär att en aperitif inte alls behöver innehålla alkolhol, men definitivt har en trevlig funktion i gränslandet mellan finpromenad och middag.

Vi rekommenderar alltså aperitifen, må den vara en cocktail, ett glas champagne, en pastis, eller en nypressad liten apelsinjuice. Utforska gärna de alkoholfria varianterna, exempelvis fläderblomssaft. Väg till framgång är följande:

  • litet glas
  • liten mängd
  • förhöjd sötma
  • ordentligt kyld
  • gärna vacker färg

Har du något trevligt tips på aperitif, alkoholfri eller för all del alkoholisk? Skriv och berätta! oss@unnasig.se

Det är nyttigt att unna sig

Susanne Ljung skriver i senaste Dagens Industri Weekend att ett par konsumentpsykologer på Columbia Business School och Harvard kommit fram till att man generellt mår bättre av att slösa än att spara. De tillfälliga ångerkänslorna precis efter man köpt något dyrt är som bortblåsta när man ligger på dödsbädden och reflekterar över om man skulle pluggat, jobbat eller festat mer än man gjord. Intressant tanke.

Vi på Unnasig.se tycker att det är bra att ämnet diskuteras men vi vill gärna framhålla vikten av kvalitet. Det är inte slösandet i sig som ger långsiktig lycka utan pärlbandet av positiva upplevelser och inte minst att dela dessa med andra. I stundens hetta är det lätt att lägga på en nolla på kostnaden, som inte alltid återkommer som en tiofaldigt värd minnesbild efteråt.

Vi uppmuntrar gärna människor att ta steget att unna sig något men minst lika viktigt är det kvalitetsmässiga steget. Vi tror att skillnaden mellan att slösa och att unna sig ligger just där.

Unna dig mer, och på ett sätt som du med glädje ser tillbaka på!

Vårstäda till musik

Lagom till vårsolen har du putsat dina wheels, köpt upp dig på lite sparris och riesling så det mesta är på plats. Men är det inte mycket dammråttor? Städning kan väl aldrig under några omständigheter vara att unna sig?

Nej, att städa är urtråkigt. Just därför vill vi gärna fästa uppmärksamhet på de som faktiskt försöker göra det roligare. I Tyskland (igen!)  finns en stor kedja av butiker som är kombinerade apotek, kosmetik- och hemkemibutiker. Rossmann. Där kan man köpa den här CD-skivan: Putzmunter!

Skivan är indelad i fem faser som följer städningen, bland annat ska man vädra till ”When the Saints go Marchin’ in” och ”Humlans flykt”, sedan skurar man till ”Radetzky Marsch” och ”Los Toreadores” från Carmen och några bitar till, och till slut betraktar man sitt verk från soffan, lyssnande till ”Schlaf’ mein Prinzchen schlaf’ ein”.

Gör då den här bizarra produktionen din vårstädning till ett nöje? Det kan vi inte lova. Men i sitt sammanhang tycker vi att det är värt att unna sig ett försök. I brist på originalet, prova lite intensiv storbandsjazz som t ex Count Basie, eller någon av de klassiska kompositörerna. Beethoven eller Mahler borde funka. Eller något lämpligt speedmetal- eller deathmetalband. Det är energin som räknas. Och dina grannars tålamod.

Det vi möjligen kan lova är att din riesling är kyld och god när du är färdig!

Béarnaisesåsen – utrotningshotad unning

Béarnaisessåsen verkar bli alltmer sällsynt, i alla fall om man därmed menar den ljumma sås av smör och äggulor som vänligt men bestämt rörs ihop med charlottenlök, dragon, vinäger, salt och peppar. Bleka kopior med varierande inslag av konsistensgivare och mjöl, ofta kalla varianter som snarare borde kallas dragonmajonnäs har ofta intagit den äkta varans plats. Om snabbmatskedjorna serverar simulerad gulsås i plastförpackning må det vara hänt, men övriga aktörer borde ta sig i kragen.

Ursäkten för att servera dessa avarter är såklart hygienisk. Äggulor och färskt smör som inte får koka om såsen inte ska skära sig kräver såklart högsta hygien för att inte bli hälsofarliga. Och när den moderna hälsomedvetna människan slutade beställa béarnaisesås på finkrogen rationaliserades framställningen på vägkrogar och kvarterssyltor – man gjorde en sats på morgonen och lät den stå under dagen. Inte undra på att hälsovårdsmyndigheterna slog larm. Samtidigt är ju restauranger en miljö där man kan ha utrustning som möjliggör detta – nu tvingas ju béarnaiseälskare balansera byttor i vattenbad i en hemmaköksmiljö som ursprungligen är utvecklad i det svenska folkhemsfyrtiotalet för att bystiga tanter ska steka köttbullar, alls inte röra i béarnaisesås.

Dessvärre verkar problemet vara globalt. Trots alltid noggranna förtydliganden i beställningen, inkluderande kvalitetssäkrande nyckelbegrepp som ”tillverkad här i köket”, ”gjord på ägg och smör” samt inte minst ”ljummen” så har jag alltid lika förvånad och besviken blivit serverad olika kalla variationer av kryddad majonnäs och löksallad i dragonkräm i både Buenos Aires, New York, Paris och Helsingör.

Till slut riskerar man dessutom att bli orättvist förknippad med de tarvliga avarterna istället för det ädla originalet. Man börjar undvika bearnaisen, den börjar få en att känna sig som den siste PC-användaren på en firma där alla bytt till fräscha macintoshar för att ta en något dramatisk men inte alls påhittad liknelse.

Särskilt synd är det att kvalitén är så varierande i Paris, så nära ursprunget (Béarn i södra Frankrike) men även i Danmark där man bland annat av tradition serverat pyttipanna med rödbetor och bearnaisesås – en maträtt som rekommenderas alla matglada utom de som har särskilt trånga artärer. Även i Stockholm blir den ljumma såsen alltmer sällsynt.

Vart ska man då vända sig om man vill uppleva en bra bea? I Stockholm finns i alla fall ett par ställen. Så här ser t ex en välhängd tournedos ackompagnerad av krispiga pommes frites, krämig bea, tomat och löksallad, samt ett glas sjuttiotalssträvt rödvin, direkt från brickbanan på svindyra men hyfsat högkvalitativa och oslagbart 70-talsgenuina restaurang Cassi på Narvavägen i Stockholm. Helhetsupplevelsen, ett steg in i barndomens 70-tal, helgar en stor del av kostnaden.

Kvarstår möjligheten att tillverka bearnaisessås själv. Det är inte så himla svårt men kräver bra verktyg, disciplin samt lugn och ro. Men resultatet är mödan värt! Ett tips är att läsa på om hur man gör ifall såsen skär sig så att man är beredd när det händer – agerar man rätt omedelbart är det inga problem.

Unnasig.se samarbetar med Olle Kvarnsmyr, ledamot i Såsite de Béarnaise, som har lovat återkomma med en essä i detta krämiga ämne!

Tills dess, har du något minne eller något bra tips där man fortfarande kan få en bra bea? Skriv en kommentar eller skicka ett email till oss@unnasig.se

Worth waiting for – att spara sig och njuta tids nog

Som barn fick jag en gång höra om den engelska krigsfilmen ”En iskall i Alexandria” (Ice cold in Alex). Det var någonting om ökenkrig under andra världskriget, lång färd genom öknen och löftet om en iskall öl när de väl når fram till Alexandria. När de till slut sitter där i baren så sitter huvudpersonen bara och tittar på sitt immiga glas en lång stund innan det höjs mot de torra läpparna. Första repliken efteråt: ”Worth waiting for”.

Budskapet till mig som barn handlade väl om det där om att vänta på något gott, hur förväntan höjer upplevelsen. Hur man kan bli gladare i livet om man behärskar sig ibland, kanske.

Trettiofem år senare gjorde jag en internetsökning och hittade filmen på DVD. Då hade jag också sett delar av sekvensen i Carlsbergs reklam. Jag kan nu bekräfta att det står Carlsberg på glasen även i filmen, de har inte photoshoppats på i efterhand!

Visst är det extra gott att dricka vatten när man är riktigt törstig men ifall man kan förhöja sina upplevelser med hjälp av planerad föregående späkning är öppet för diskussion.

Det skulle i alla fall visa sig att några detaljer i filmen skiljer sig från vad jag trott i trettiofem år. Omständigheter man inte förstår som barn. Men jodå, visst ger huvudpersonen, spelad av John Mills, glaset en lång eftertänksam blick innan han sveper det i ett drag.

Close enough. Worth waiting for!

Endlich wieder Spargelzeit!

Äntligen är sparrissäsongen här! Gröna och vita ligger de i drivor på torget, dessa primörmissiler riktade mot dig och ditt kök!

De gröna sparrisarna har vi redan berört nyligen. Gör gärna som de visade i Fab5 – bryt av de gröna sparrisarna nedtill så blir den möra delen kvar automatiskt! De gröna sparrisarna får växa ut i fria luften, medan de vita växer övertäckta av jord. Ganska besynnerlig sedvänja när man tänker på det. En av människans många manipulationer av naturen. Men resultatet är gott!

I Tyskland är det en stor händelse när sparrisen kommer, i synnerhet den vita. Matvaruaffärerna lanserar inte bara själva sparrisen, utan såser, passande skinkor och andra tillbehör, och såklart passande viner. Tyska vita viner passar särskilt bra till sparris, i synnerhet Riesling. Likaså passar den gyllengula Aalborg Jubileum utmärkt till sparris, den söta och nästan lite nötiga smaken gifter sig fint med aromen och smaken av umami.

Såhär kan den tyska reklamen i brevlådan se ut i början av maj. Sparris, tillbehör, viner, Aalborg! Kom inte och säg att Tyskland saknar matkultur! Liknande festivaler återkommer året om, exempelvis grönkål i november.

På restaurangerna erbjuds flera serveringsalternativ. Min favorit är dock den enklaste. Kokt vit sparris med kokt potatis, gärna mandelpotatis, samt äkta hollandaisesås. Riesling och iskyld Aalborg Jubileum. Undantaget som bekräftar huvudregeln när man komponerar en måltid – se till att de olika rätterna och ingående delarna inte är för lika varandra. Men i det här isolerade fallet blir det istället ett subtilt spel mellan milda och mjälla smaker. (Dock är det nog en bra idé att inte servera vaniljglass till efterrätt…)

Såhär såg det ut vid en rekonstruktion hemma hos mig förra året.

En bra och inte alltför dyr Riesling är Österrikiska Gobelsburger Riesling, nr 4376 på Systemet. Friskt syrlig och fri från den stickighet som vissa germanska vitviner kan ha.

Även svenska restauranger erbjuder sparris och här vill vi särskilt framhålla Paul & Norbert i Stockholm som gav oss på Unnasig.se en oförglömlig lunchupplevelse idag. Deras kvällsmeny med sparris rakt igenom, inklusive sparrisglass, går säkert inte av för hackor!

Endlich wieder Spargelzeit!

Unna dig en carpaccio

Vår favoritmatbloggare just nu, Per Ulfsson Falkner, skriver idag om carpaccio på sin blogg ”Pelles kök”. Carpaccio är en fantastisk maträtt, inte minst väldigt läskande när det är varmt på sommaren!

Jag passerade Wien ett par stekheta sommardagar för ett par år sedan. Aptiten lade av i värmen men återkom efter solnedgången. På ett enkelt men trevligt gasthaus intogs en carpaccio med lite kall öl och den läskande effekten blev en av höjdpunkterna att minnas från den semestern. Sällan har det varit så gott att äta och dricka när man varit riktigt hungrig och törsig. Därför kunde jag inte låta bli att besöka samma ställe vid lunchtid ett par år senare, när jag på nytt passerade Wien. Det slog mig att deras carpaccio inte bara var lika god som förra gången, upphissade förväntningar inkluderade, men dessutom var likadan. Se här, enda skillnaden är att citronskivan har delats:

Många drömmer om att någon gång i livet driva restaurang och då ska man bara ha klart för sig minst en skillnad gentemot det inspirerande arbetet i det egna köket: maträtterna måste inte bara vara lika bra från tillfälle till tillfälle. De måste också vara likadana!

Läs gärna Pers inspirerande blogg, han har bland annat en intressant ansats att lära folk laga mat på riktigt och inte bara följa recept. Behjärtansvärt!  Pelles kök

Putsa dina wheels!

När vårsolen kommer fram är det självklart läge att putsa sina wheels, oavsett om det är bil, motorcykel, cykel eller rullator.

Bilen som tålmodigt fullgjort sin uppgift i modd och slask under vintern blir till någonting annat efter en ordentlig vårputsning. Och många sorters wheels, exempelvis motorcyklar, har ju som en av sina främsta uppgifter att just skina.

Men även en vanlig vårtvätt med åtföljande vaxning kan göras på olika sätt. Antingen ser man arbetet som ett besvär och använder då något av majoriteten av bilvaxer som är av det slag att man applicerar först, sedan väntar en stund och sedan putsar av hela fordonet i ett svep. Eller så ser man även den här processen som en unning och då använder man gärna klassiska Simoniz hårdvax i gul burk, fortfarande bland topp fem i många tester. Här arbetar man istället in en liten yta i taget och putsar av direkt. Gradvis ser man sitt verk växa fram. Det är lite ”jobbigare” men detta kan man ju också se som ett led i sin karateträning.
”Wax on, wax off…”

Till sist ett tips. Putsa fönsterrutor, utsida och insida, samt backspeglar riktigt ordentligt. Det är lätt att glömma bort, men förhöjer känslan ytterligare när det är dags att ta en okynnestur i solnedgången. Blanka fordon är snyggast i solnedgång, det är då de finaste reflektionerna i lack och krom bildas. Detta gäller förresten även vårstädningen av hemmet, fönsterputsen gör hela arbetet värt mödan!

Unna dig skinande wheels i helgen!

Efter påsken äntligen stekta ägg igen

Nu när påsken är över kan man släppa traditionen och fokusera på det kanske finaste sättet att tillaga ägg. Stekta.

Mången adept hos de stora franska kockarna, inte minst Sten Broman har berättat om detta, har häpnat över att de bara fått steka ägg i flera dagar. Det är inte så konstigt. Matlagning handlar till stor del om koagulering, att manipulera äggviteämnen och få saker att övergå från flytande form till fast eller tvärtom, under kontrollerade former.

Ett av världens absoluta mattempel, El Bulli i Katalonien, har stängt halva året och under den tiden forskar deras utvecklingsteam fram nya fantastiska kombinationer i köket eller ska vi säga labbet. De hittar nya sätt att injicera kryddblandningar i olika delar av en fisk, skapar en gelé som inte smälter i ugnsvärme så man kan tillreda en perfekt ugnsbakad fisk. Och de sysslar mycket med äggviteämnen. Varför är det så stört omöjligt att göra gelé på kiwi eller ananas? Därför att dessa frukter innehåller enzymer som bryter ner äggviteämnena.  Marinerar man istället kött med ananas eller kiwi blir köttet oerhört mört, av samma anledning.

Lärlingen hos stjärnkocken vet att äggen ska vara precis koagulerade, utan bubblor, utan skorpa, med perfekt gula. Efter viss diskussion med en bekant har jag nog landat i att knaperstekta sunny side up är godast. Utom i ett fall. Sparris à la Bismarck. Ett utmärkt exempel på enkelheten och raffinemanget i det Italienska köket. Jag fick denna rätt för några år sedan i Milano, då jag på vinst och förlust beställde den utan att riktigt veta vad det var.

Perfekt kokt, färsk, grön sparris, serverad med lite smält smör och toppad med ett par perfekt stekta ägg. Smakkombinationen är fantastisk, sparrisen och äggen löser tillsammans ut mycket umami, det femte smakämnet som närmast kan beskrivas som den metalliska smaken hos neutral saliv i den egna munnen. Känn efter. Just så smakar umami.

Snart störtexponeras vårens sparrisar på torget. Då gäller det att slå till.

Visst är det roligt att måla påskägg men de stekta är godast!

Unna dig att nörda en smula

I dagens stressade samhälle där människor springer hit och dit för att få vardagen att gå ihop finns det inte så mycket utrymme att odla nördiga intressen. Nörderi har blivit en exklusiv unning.

Att totalt förlora sig i ett ämne eller en pryl kan för många vara samma lisa för själen som en flaska champagne eller en balettafton. Något att unna sig!

Internet erbjuder massor av verktyg för den som vill fördjupa sig och hitta likasinnade. Oavsett ifall det handlar om att med rätt pepparfrukter skapa den perfekta chilisåsen, gjuta högtalare i betong eller formulera en egen teori om Strindbergs mentala hälsa så kan man ge sig tusan på att någon annan funderat över samma sak och har tips att erbjuda.

Och det behöver inte vara några avancerade grejor. En god vän till mig brukar ladda ner några avsnitt av någon av radions humorserier, exempelvis ”Mammas nya kille”, till sin musikspelare och sedan är det bara att nörda in.

Hur en del människor kan se ner på nörderi och samtidigt tycka att det är helt okej att hänga timme efter timme framför dumburken är för mig ett mysterium. Inget ont om television, men i vanlig ordning vill vi på unnasig.se förorda variation och ett bredare register.  

När man nördar in på något riktigt ordentligt kan man hamna i en variant av ”flow”. Man blir alltså så fokuserad att man glömmer sig själv och sin omgivning. Konsertpianister känner sig ofta förlägna vid applåderna, de har varit så fokuserade under sitt framträdande att de har svårt att se sig själva som den som ska ha uppmärksamheten. Flow brukar inträda när man spelar musikinstrument, utövar konstarter, påtar i trädgården eller ställs för flera lagom svåra utmaningar i sitt arbete – en bra dag på jobbet helt enkelt. När man nördar handlar det inte så mycket om tempo utan snarare om fokus, men effekten är densamma. Vissa menar till och med att lycka till stor del handlar just om detta att glömma sig själv och gå in i någonting annat. Därmed är nog nörderi något man ska ta på allvar.

Rosebud, Paris

Bilden är tagen på utmärkta ”Rosebud”, en av de bästa drinkbarerna i Paris, runt hörnet från La Coupole. Här syns barchefen med två kollegor nörda in på ett drinkrecept. Det här med drinkar är ett utmärkt område för nörderi, vilken sprit ska det vara i en Manhattan egentligen? 

Tyvärr gjorde min  kamera herrarna i baren medvetna om vad de gjorde varpå de med ett nyvaket ryck gick åt varsitt håll.

Ty så är det med nörderi, plötsligt vaknar man.

Italien – all mat är god

Medelhavsländerna, särskilt Italien, skiljer sig från den anglosaxiska och nordeuropeiska regionen. Som en folklivsforskare berättade för mig om Italien, ”all mat är ‘god’, man tvingar inte i sig soppan för att få en god efterrätt” till skillnad från norra europa och USA. ”Man ger inte barn särskild mat, de äter samma saker som vuxna. Om ett barn inte vill äta Gorgonzola så säger man att ‘det var intressant, då ska vi köpa tallegio till dig i fortsättningen’…”

Måltiden är något som i normalfallet tar relativt lång tid och inbegriper flera rätter, inte nödvändigtvis mer mat, men fler tallrikar och mer tid. Man äter pastan för sig, och köttet/fisken för sig. Man smakar på en sak i taget och låter det ta en stund. En vanlig bricklunch på fabriken innehåller tre-fyra rätter. Det finns inga moment av prestation eller dygd, däremot är det en självklarhet att man inte äter mer än man kan smälta och inte dricker mer än något enstaka glas vin. Det finns en måttlighet men den är snarare kopplad till välmående än grötmyndiga normer.

Men om allting alltid är bra, kan man då någonsin känna eufori? Finns det då något utrymme att unna sig? Ja, om vi betraktar italienarna tror jag att frågan besvarar sig själv. Eller om vi vänder på resonemanget, vad är euforin värd om man förväntas vara deprimerad mellan höjdpunkterna? Svaret blir såklart att våra italienska vänner har en mångtusenårig kulinarisk erfarenhet där man efterhand har lärt sig att lägga sig på en hög vardagsnivå med utrymme för festliga toppar. Efterhand som folk fått det bättre har vanorna spridit sig till alla samhällsskikt. Livet är för kort för att äta äcklig mat. All mat  är god. Man äter dessert till varje måltid, men ofta frukt – inte tårta.

Uppe i Norden har vi präglats av en miljö där man förr måste ha ett lager av mat för 5-6 månader när första snön föll, och den maten var tvungen att räcka. Inte konstigt att det smakar smaskens att slakta en gris till jul i det perspektivet. För all del, det har sin tjusning med mellanrum. Eftertankens mellanrum och att verkligen njuta när det är dags.

Men vanan att äta trist 1800-talsmat bara för att det råkar vara måndag, kan vi inte skippa den?

Åka långt med bil? Unna dig en paus och en god måltid!

Vi har väl alla åkt långa sträckor med bil. Oftast handlar det om att avverka en sträcka mellan punkt A och B. Hemmet till fjällen. Hemmet till någons semesterhus. Stockholm till Västkusten. Dagens etapp på bilsemestern. Låt oss komma fram snabbt!

Lägg till många barn i bilen, kanske en hund och massor av bagage. Nu är allt och alla inne – låt oss snabbt komma iväg och fram. Avverka så många mil som möjligt innan någon måste äta, gå på toalett, köpa kaffe eller något annat. Min kompis David Jonasson berättade att när deras familj var på väg till sommar- eller fjällhus så gällde det att förstå hans pappas paus-policy. ”Gör vad ni vill medan jag tankar och betalar – när jag är klar så går bilen” Han lär ha praktiserat policyn stenhårt och hade bråttom att hinna fram och bygga så mycket som möjligt innan de skulle åka tillbaka.

Visst kan man hetsa fram, äta på Sibylla, McDonalds eller hemska tanke – äta en ”maskinformad korv som värms på en mysko värmerulle och sedan krönes med allsköns guck (som stått framme alldeles för länge i rumstemperatur) av en bensinmackpryoelev med smutsiga fingrar”. Förresten, hur kommer det sig att bara 10% av mackarna idag säljer tändstift när 110% säljer ägg från sprätthöns och chevre?

Enligt mig bör man unna sig en skön paus på ett ställe där de förstår att även människor i bilar har kvar sina smaklökar och utnyttjar alla sinnen när de äter. En unnasig-lunch i skön avslappnande miljö kan göra skillnaden mellan en mördande och stressig körning och en skön dag på väg till målet.

När jag var liten så hade mamma alltid packat en underbar picknickkorg med hemlagad mat. Lunchen avnjöts i solen på en filt. Så funkar det tyvärr inte längre. Mammas generation (hemma mammor) finns inte längre i våra bilar.

En av fördelarna med att resa med familjen Bergmark är deras förmåga att unna sig. Faktum är att Lotta och Stefan är proffsunnare. De kommer att gästblogga på unnasig inom kort. På hemvägen från Ramundberget förra veckan tipsade de oss om det fantastiska smörgåsbordet på Järvsöbaden.

Vi stannade på Järvsöbaden, som ligger cirka 3,5 timmar från Ramundberget, i nära 2 timmar. Det doftar som hemma hos Mormor Hildur eller Farmor Anna-Lovisa på söndagmiddagen. Det smakar som hemma hos dem. Barnen spelade pingis medan vi tog en kaffe med glass i salongen.

Det gjorde inget att vi kom hem några timmar senare än Sibylla-gourmanderna. Jag kan fortfarande känna smaken av sillarna och murkelsåsen.

Pralinen – en unnasigikon

En fin pralin, eller en liten petit four* är inte bara en perfekt avslutning på en bättre måltid utan också en i all sin onödighet och opraktiskhet helt perfekt unning. Sällan samlas så många smakämnen och kalorier i så koncentrerad volym. Den som vill kan försöka argumentera om kakaons gynnsamma inverkan på organism och psyke, men vi vet samtidigt alla att detta är totalt irrelevant.

Många har blivit brända av tidigare epokers alltför vällagrade chokladaskar från i synnerhet det germanska centraleuropa – i alltför många fall under den tidsperiod då feltänkta marknadsmodeller förvred producenternas incitamentsbild, och har efterhand retirerat till den högomsatta och därmed pålitligt färska Aladdinasken. Detta har sitt berättigande, men vi vill som vanligt föreslå ett fokus på kvalitet före kvantitet. Satsa alltså på ett fåtal välgjorda praliner, om möjligt handgjorda av en lokal leverantör. I Stockholm finns flera chokladhantverkare, ute i landet finns många, och skulle man befinna sig på alltför långt avstånd återstår bara att tillverka dessa godsaker själv. Det är ju trots allt inte raketvetenskap vi talar om även om en del hantverksmässigt framställa proffsprodukter ofta kan ha den karaktären. Pralinerna på bilden t ex som plötsligt dök upp på en vanlig fika på jobbet var fullständigt himmelska.

Hur gör man då praliner? Det vet vi inte så mycket om men vi har en teori om hur man gör chokladtryffel: Leta upp det bästa smör du kan hitta där du råkar befinna dig. Om det är osaltat, vilket det ju är om du är in en civiliserad region, tillsätt lite salt eftersom detta är en viktig del i all god choklad. All choklad smakar litet salt om du inte har tänkt på det innan. Choklad utan salt blir sliskig och menlös. Om du använder svenskt lättsaltat smör, fortsätt som om inget hänt. Häll upp ett mått kakaopulver av bättre kvalitet i en bunke och ytterligare ett mått socker. Lägg i smöret och arbeta samman tills du har en jämn massa. Om massan blir torr och faller sönder, tillsätt mer smör. Addera därefter kakaopulver och socker i valfria proportioner tills massan åter faller sönder. Då adderar du litet mer smör. Om smöret smälter och massan blir såsig, tillsätt mer kakao. Provsmaka efter hand. Det kan tänkas att du måste tillsätta mer socker ifall massan blir alltför bitter, eller en gnutta mer salt om den blir för mjäkig. Annars är ditt huvudsakliga mål att förena så mycket kakao och smör som möjligt. Såhär kan du fortsätta ett tag. Låt det ta tid. Målet är att förena optimal mängd smör, socker och kakaopulver. Fortsätt så länge du orkar. När du börjar känna dig färdig, ta en paus så att massan får vila. Ställ den svalt så att den inte smälter. När du är tillbaka försöker du på nytt arbeta in mer kakao.

När massan är perfekt och har nått det som i den franska chokladvärlden motsvarar det italienska pastakökets ”al dente”, alltså vad fransmännen kallar ”Juliette Binoche”, går du vidare till nästa steg. Rulla perfekta bollar i ännu mer kakaopulver. Rulla dem ett tag tills ingen mer kakao fastnar. Ta då en paus, ställ tryfflarna svalt och gör ett nytt försök efter en stund. När intet mer kakaopulver kan tillfogas de atomiska tryfflarna, är du klar.

Se upp för tryffelsvinet bara!

*) Petit four är en pralin som man äter med gaffel. Vansinnigt opraktiskt, vansinnigt gott.

Kom in på en öl och en smörgås

1967 gjorde Pripps en reklambok med ovanstående titel innehållande recept, berättelser samt en grammofonskiva med en visa insjungen av Olle Adolphson. Den är på flera sätt intressant. Vår analys lyder såhär:

Detta var en tid när mellanölet hade funnits i butiker i två år. Vi talar alltså om riktigt mellanöl, en fullgod produkt av kontinental klass, liknande det öl som dricks på pubar i Storbrittannien och bierstuben i Tyskland – inte den utspädda skrivbordbyråkratiska produkten folköl. Mellanölet var en produkt värd att ställa fram på bordet på en lättsammare middag och passade som hand i handsken med tidens vindar. Människor hade tröttnat på det institutionaliserade umgänget med parmiddagar där gästerna ringde på dörren prick klockan sju, för att sedan uppklädda i kostym och slips respektive finklänning och uppsatt hår sitta runt ett findukat bord med var sin liten askopp och prata statussymboler och röka mellan rätterna. Sverige hade upplevt en raketartad resa rakt upp genom Maslows behovspyramid, vant sig vid den moderna standarden, och fann sig nu överst på toppen där man enligt Maslow ska börja sukta efter mening och självförverkligande. Man hade en Volvo på gatan utanför Modulentvillan, stereo, TV, vattentoalett och snart nog även avocadofärgad kyl, men vad var meningen?
Långsamt började gemene man längta efter enklare former, uppriktighet och mening. Och reklammakarna var inte sena att haka på trenden. Reklambranschen hade med Leon Nordin i spetsen genomlevt en revolution de senaste åren, från att vara annonsförmedlare till att vara utvecklare av marknadskreativa concepts. Den tidigare klichébaserade reklamen byttes mot en fyndigare som tog mottagaren på allvar. Med goda löner och för den tiden goda kontakter med utlandet låg dessa reklammakare själva i framkanten av trenden. Så när Pripps ville öka försäljningen av mellanölet genom att förändra människors livsstil så fanns redan konceptet i kreatörernas bakhuvuden. Samma kategori av kreatörer som lärde folk att lilla Renault 4 var ett coolt statement, och alls inte en rostburk för de som inte hade råd med en riktig bil, tog sig nu an Pripps med vilkas resurser man lyckades uppbåda en imponerande samling kulturpersoner som medverkade i boken. Slas, Torsten Ehrenmark, Piraten, Ströyer, Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Margareta Sjögren och Jolo. Pripps var stort. Bryggeribranschen hade upplevt en enorm strukturrationalisering, inte olikt övriga Europa bortsett från Belgien – ölets Dalarna – där man då och nu har haft flera hundra små bryggerier. Sedan några år har antalet bryggerier ökat i Sverige också, men det är en annan historia.

Kort sagt, året innan studentrevolterna skapar några nykreativa reklamare, på uppdrag av en bryggerijätte som slukat all lokal ölkultur i landet, en bok som blir en förelöpare på allt vad som komma skall av mysdressar, knytkalas, proggrörelse, ”hej det var från försäkringskassan”, anslagstavlan, fem myror, osv. Den som intresserat sig för kartläggning av trender vet att dessa alls inte handlar om enskilda händelser eller inititativ utan långa vågor av samverkande tendenser. Men någonstans härikring började vågen som skulle sluta i ett klasch med ”Vilse i pannkakan” och kärnkraftsomröstningen. Inte långt efter den sistnämnda blev Spendrups huvudleverantör för nyrenoverade Café Opera och startade en annan trend, men det är ytterligare en annan historia.

Språket är härligt ”reklambyråbussigt” och vi ska inte sticka under stol med att det har inspirerat oss själva i vår skrivande gärning här på Unnasig.se.

Budskapet är tydligt. Se till att ha några mellanöl i kylen, och lite bra påläggsvaror i kylen så kan du när som helst unna dig en trevlig stund med dina vänner. Ta det lugnt och må bra. Det är enkelt!

Så här beskriver bryggerimonopolets litterära leverantörer denna ”folkrörelses” mission:  

Kom in på en öl och en smörgås 1

Radikala ord för att komma från en öljättes reklamkampanj! Men det handlade inte bara om att släppa på de sociala formaliteterna, det skulle ske med kvalitet också. Istället för att äta pocherad sjötunga på parmiddagarna kunde man väl köpa ett par kilo strömming och grilla på en fotskrapa i trädgården! Enkelt, äkta, ärligt, gott!

Kom in på en öl och en smörgås 2

Boken försöker också lära konsumenten att inte vara rädd utan ta för sig av livets goda, stega fram till delikatessdisken och prova sig fram!

Kom in på en öl och en smörgås 3

Det finns ett annat budskap också som vi gärna instämmer i. Det enkla är ofta det bästa. The best things in life are free. Man ska unna sig saker och må bra, men ytterligare en ros på tårtan gör inte saken bättre. Som t ex med ägg- och ansjovismackan:  

Kom in på en öl och en smörgås 4

 Det här tycker vi att man gott kan ta med sig. Att unna sig handlar inte bara om att vältra sig i lyx och excesser. Det handlar också om att öka kvaliteten på unningarna, att skala bort det överflödiga. Att ta sig tid att fokusera på en unning i taget, hitta kärnan och njuta av den ordentligt. Att unna sig på riktigt!

Och allting annat

I allén mitt i Valhallavägen här i Stockholm, nära Stadion, finns en korvkiosk. En sen kväll för många år sedan, passerade jag denna korvkiosk tillsammans med en polare. Vi bildade kö bakom två lite äldre killar som verkade komma från de angränsande kvarteren på Östermalm. Killar som utan problem skulle kunna slanta ihop och köpa hela kiosken, men ändå så pass vardagliga att de kunde tänka sig att besöka den som kunder.

Den förste beställer något generiskt och när turen kommer till den andre så gör han följande beställning (tänk på att detta skedde bortåt ettiden natten efter en fredagkväll):

- Hej! Jag skulle vilja ha en tunnbrödrulle. Med en lövbit*. Basen är en lövbit. Tunnbrödrulle med lövbit, mos, senap, ketchup, rostad lök, sallad, räksallad… och allting annat.

Ja, när man väl besöker en korvkiosk är det väl lika bra att unna sig en extra maxi, eller hur?

*)Lövbit är en korvkioskprodukt som efterliknar lövbiffen, men är tillverkad av pressat kött – inte nödvändigtvis sämre än en dålig äkta lövbiff, men helt klart en korvkioskprodukt.

Unna sig innan man vunnit – fira en trolig affär

Två fantastiska svenska entreprenörer, Mattias Pettersson på Hemberga Brunn och Christian Östberg på bl.a. Gripping Heart, vet hur man skall hantera firandet av nya affärer.

Under mitten av 1990-talet så drev vi företag med kontor i samma korridor. Mattias och Christian drev import av ädlare drycker till Sverige. En svår uppgift om man vägrar muta sig fram.

Ur mitt perspektiv så gick det mycket bra för dessa fantastiskt trevliga företagare. De var alltid glada, spirituella och beskrev hur nära de var de stora affärerna. Ibland öppnades ett varuprov och siffrorna på kontraktet diskuterades med en miniräknare i handen. Jag var mycket glad över att få jobba i deras närhet. Goda tider minsann!

En dag stod det emellertid klart att deras firande kanske hade varit en aning optimistiskt. Alldeles för ofta inträffade något som hindrade affären. ”Men nu har vi i alla fall fått fira!” som Mattias uttryckte det.

Den inställningen till livet skulle hjälpa mången människa att leva ett mycket roligare liv. Jag försöker i alla fall så ofta jag kan!

Fursten av Lichtenberg

Sten Broman var en stor kulturpersonlighet med Lund som bas, i många år musikkritiker för Sydsvenska Dagbladet, kompositör och på äldre dar programledare för ”Musikfrågan – Kontrapunkt”. Han har gått till historien som en person som visste att unna sig och bl a medinstiktare (sic!) av den kulinariska akademien. Det florerar många historier om denne store unnare, som exempelvis historien om när Broman med vänner gick på krogen i Köpenhamn och en kypare kom in med de beställda snapsarna, på danskt vis små tvåcentiliters* – detta vid en tid då svensk standard var ”två vita och en brun”, omslutande 15 centiliter. Broman ryckte åt sig ett av de små spetsiga glasen och tömde detta över sin ena hand, viftade lite med handen i luften så som parfymerister brukar göra, förde den till näsan och utropade:

”Ja, den tar vi!”

Sten Broman var som ung en mycket lovande violinist som gavs möjlighet att resa till Prag och gå i lära under mästaren Henri Marteau. Han fick sedan möjlighet att fortsätta studierna hos Marteau i dennes hemort Lichtenberg. Studierna fick avbrytas pga sjukdom** och Broman reste till Leipzig för att få behandling.

Broman flyttade till Leipzig precis lagom till den galopperande inflationen som gjorde att de få svenska slantarna han hade till sitt förfogande plötsligt blev värda det mångdubbla. Broman var då inte sen att hyra en ståndsmässig bostad, en del i en pampig villa där bil och chaufför ingick i hyran, detta för småpengar i svensk valuta.

Sten Broman, nyekiperad

Han gick till de bästa skräddarna, ekiperade sig elegant, och tryckte upp visitkort med en präglad guldkrona och titeln ”Fürst Lichtenberg”. Broman och hans kamrater blev kända karaktärer i nöjeslivet och det var bara Bromans pågående behandling med tillhörande alkoholförbud som alls satte stopp för excesserna.

Idag skulle man kalla detta för ”serendipitet”, förmågan att ta vara på en plötslig händelse eller omständighet och att vända en sådan till sin fördel på ett kreativt sett. Att detta skedde under en ekonomisk kris gör väl inte saken sämre.

Vi kallar det att unna sig.

*) En föredömlig storlek, många danskar tar en sådan och en mineralvatten till sin smörrebrödslunch och kan sedan återvända till sitt arbete med alla sinnen på topp.
**) Venerisk

Sten Broman i Gäst hos Hagge den 24 april 1976 – på SVT Play

Unna dig tid – bo på hotell

En tanke som ofta dyker upp handlar om hur man får tid och utrymme att unna sig saker. Hur kan man få tid för sig själv när dagarna fylls av jobb och fritiden upptas av familjen?

På bloggen ”Ett bra liv” gästbloggar en fembarnsmor om sina erfarenheter och berättar bland annat om hur hon vid ett tillfälle tar in på hotell! Utlösande händelse blir att hallgolvet hemma ska målas om och inte får beträdas på ett par dagar. Hur göra? Sambon reser i jobbet, två äldre barn från tidigare förhållande får bo hos sin far, de två mindre barnen får bo hos svärmor och bli bortskämda där. Själv tar hon bebisen med sig och bor på ett trevligt hotell. Det behöver inte bli så dyrt som man kan tro och effekterna liknar att unna sig en utlandsresa, trots att hon bara åkt några hållplatser. Läs mer här

För många år sedan berättade en kollega om hur han och frun på samma sätt hade tagit in på ett fint hotell i stan istället för att resa bort. Tanken var såklart att ta de pengar man sparar på resan och lägga dem på boendet, och vips blir man faktiskt turist i sin egen stad.

Ge dig själv en present varje dag

Vi har tidigare nämnt agent Cooper i TV-serien Twin Peaks och hans närmast religiösa inställning till bryggkaffe. Häromdagen hände något märkligt. På lunchen sammanträffade jag av en händelse med min gamle polare och studentkollega Ivar Inkapööl som inte bara väckte minnet om Agent Coopers ordagranna visdomsord utan dessutom halade fram en dator med själva scenen.

Såhär lyder citatet:

”Harry, I’m going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don’t plan it, don’t wait for it, just let it happen. Could be a new shirt at the men’s store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot, black coffee. Like this.”
Dale Cooper

Jag minns detta från TV för 17 år sedan. Då fanns inte något world wide web. I dagens läge kan man blott tillägga att om det nu inte händer av sig själv bör man gå in på unnasig.se, inspireras, och ge sig den där dagliga presenten.

Inlägget om Agent Cooper

Regeringen mobiliserar för unnasigsamhället

Jordbruksminister Eskil Erlandsson berättade på en lunch idag hur han planerar att utveckla Sverige som det nya matlandet. Unnasig.se var där och lyssnade uppmärksamt. Han berättade bland annat att undersökningar visar att en majoritet av turister kan se en matupplevelse som målet med en resa samt att man som turist oftast prioriterar kvalitet framför pris. Sverige har en enorm potential!

”Sverige är ett unikt, närmast exotiskt land i våra grannländers ögon. Det gäller inte minst de länder som relativt nyligen har blivit fria och nu har en växande medelklass. Sverige har orörd natur, fria vidder, god djurhållning osv. Råvaror med fantastisk kvalitet.”

Jordbruksministern berättade vidare att utmaningen nu är att utveckla och marknadsföra vår förmåga att förädla råvaror till sunda och spännande upplevelser.

”Vi börjar förstå att mathållning inte bara handlar om näring utan om social samvaro och att njuta.”

Eskil Erlandsson ser detta i kombination med att skapa samarbete mellan de olika produktionsleden som sin viktigaste uppgift framöver. För oss på Unnasig.se är kvalitet, i alla dess aspekter, en central utgångspunkt och därför välkomnar vi jordbruksministerns initiativ och ser fram emot de kommande årens utveckling.

Stort tack till Hill & Knowlton och Svenska Kocklandslaget.

Som aldrig tog slut

Vi fick ett brev från UllaMi Nyhuus-Wirén i Halmstad, som berättar såhär:

”Den längsta lunch jag varit med om började klockan 13 och slutade vid tiotiden på kvällen. Jag var 18 år gammal på den tiden och huvudpersonen, min systerdotter, döptes den dagen. Högtidligheten ägde rum i Laholms kyrka och efteråt var det lunch hemma hos oss. Maten kom på bordet och sen dukade vi aldrig av – lunchen övergick i kvällsmat som sen blev nånslags vickning med kaffe och tårta däremellan. Hur kul som helst!
En trevlig dag och ett oförglömligt minne. Systerdottern inte bara överlevde partajet – hon har dessutom två egna telningar numera!” 

Visst låter det härligt med måltiden och samvaron som aldrig tar slut. Det är verkligen något att unna sig, att glömma tiden och låta allt fortsätta. För att sedan, inte helt ovanligt, på försommaren vandra hem i soluppgång och fågelkvitter. Dessutom, tänk vad mycket disk man sparar!

När jag läste spanska i gymnasiet fick vi sista terminen besök av en äldre student som läst spanska en period i Salamanca och som kunde berätta att han och hans polare snart kommit att vända på dygnet för att de bättre skulle fungera i den spanska kulturen, och klimatet. Han berättade

”Vi började skolan klockan nio och hade lektioner fram till lunch, ett-tiden. Sedan gick man ut på stan och drack en café con leche eller så och sedan gick man hem och tog siesta. Vid nio-tiotiden på kvällen hade vi så middag med respektive familj som vi var inackorderade hos, varpå vi gick ut på stan för att fortsätta till ett lämpligt diskotek. Där stannade vi oftast fram till åttatiden på morgonen då vi gick och tog en churro och en café con leche och sedan gick direkt gick till skolan. Vi gick alltså direkt från diskoteket till skolan. Det funkade bra.”

En bonuseffekt var såklart att den trevliga kvällen inte behövde avslutas med trist natti-natti utan att man istället tog en trevlig siesta när man var som sömnigast, på eftermiddagen. Den sköna sommarkvällen fortsatte utan att ta slut.

Det slår mig nu att någonting med den här berättelsen låter bekant. Per, har du någon ledtråd?

Skriv gärna och berätta om fler långluncher och unningar utan avbrott! oss@unnasig.se

Samtidigt, på en pub i Sandhamn…

Samma dag som Per satt i solen och smälte lunchen med lite trevlig Chablis* så var jag på konferens med jobbet ute i Sandhamn. Det var ett par timmar kvar till middagen så ett par kollegor och jag gick till puben på Sandhamns Värdshus för att dricka en öl. Lite tilltugg vore ju trevligt, men inga chilinötter tack! Vi ville inte äta så mycket att middagsaptiten skulle försvinna, men gärna något med lokal känsla. Kunde man möjligen få ett par sillbitar eller så, som en sorts svensk skärgårdstapas? Jodå, det kunde de väl plocka ihop och det visade sig smaka alldeles perfekt till ölen.

Vi borde anamma den spanska tapaskulturen med sitt förfinade småätande, det finns så mycket annat gott (och nyttigare för den delen) att peta i sig när man hänger i baren än torra och flottiga snacks. Och det är värt att ställa frågan!

Plötsligt surrade mobilen till, ett MMS från Per. Långlunch på Villa Pauli. Jag tänkte att det är trevligt när folk unnar sig saker och berättar om det, för då kan man tänka att ”vad trevligt, det ska jag också göra”. Ett år senare är vi i full gång med unnasig.se!

*Med tanke på den pågående reklamkampanjen kanske jag ska påpeka att ja, vi är stockholmare, men vi gillar Norrlands Guld också. Var sak sin tid.

Långlunch i solen no.1

Min vän Claes De Geer har en unik förmåga. Han kombinerar uttalanden som ”vi borde ha en fest” med att faktiskt arrangera densamma. Varje säsong innan jul- och sommarledighet så kallar han ett antal vänner till långlunch. Denna långlunch har en benägenhet att börja sent, även med medelhavsmått, och hålla på till sent.

Alla lunchdeltagare har sedan länge familj (1,2,3 eller 4 barn), en hektisk karriär, villa att renovera och trädgård att sköta. Det är då något svårt att fokusera och prioritera en eftermiddag och kväll med grabbarna. Men lunch måste man ju ha. Och väl på plats brukar resten lösa sig av sig själv.

Sommarlunchen 2008 intogs på Villa Pauli den 23e maj. Solen sken och fåglarna kvittrade. Ett glas med perfekt tempererat Chablis i min hand. Mina nyunnade solglasögon behövdes verkligen. Dagen och kvällen bjöd på den godaste mat och dryck man kan tänka sig. Tårögda avslutade vi måltiden med ett vin baserat på Pedro Ximenez druvan. Kan man må bättre?

Bilden ovan har tjänat som bakgrundsbild på min telefon sedan långlunchen. Denna unning har därför tjänat som humörlyftare under vinterns mörkaste dagar. Vänner har kunnat tänka – ”när våren kommer skall jag också….”

Min unnasig-polare Olle fick givetvis ett MMS med bilden samma dag. I sann unnasiganda hade jag då inspirerat en medmänniska till att unna sig.

Har du varit med om en riktigt bra långlunch? Skriv till oss och berätta!
oss@unnasig.se

Luther var inte så lutheransk!

Vår vän Martin Luther lyfts ofta fram som den ytterst ansvarige för vår icke-osvenska arbetsplikts- och njutningsskuldfyllda kultur. Många talar om ”Luther på axeln”, lyckligt ovetande om att familjen vid hans födelse fortfarande stavade familjenamnet ”Luder”, hur nu det skulle ha låtit idag!Luther

Men hur var det egentligen? Hur många känner egentligen till Luther och hans gärning? Vi har talat med Lutherkännare och läst Per Svenssons bok ”Dr Luther och mr Hyde*” som sammanställer det man faktiskt vet om reformationens Luther. Det är intressant läsning även för den som inte är uttalat religiös eller ens historieintresserad.

Det idépaket vi förknippar med Luther kommer till största delen från ett helt annat håll, det är en blandning av Calvinism och förvanskningar gjorda av den svenska kyrkan med sina ”konventikelplakat och husförhör”. Luther förknippas med kyrkans hållning innan reformationen. Och när svenska kyrkans roll i modern tid förändrades åkte Luther ut med badvattnet, kan man säga ytterst förenklat.

Luther var inte

  • Fattig munk. Han kom från en välbärgad familj som tyckte han skulle bli jurist. Hans far klandrade honom efter hans första gudtjänst som utbildad präst, för att han inte hedrat sin fader och sin moder, men Luther följde alltså sitt hjärta.
  • En sträng moralist. Han levde i sin ungdom några år som munk och fick uppleva allt av skuld, kval och sadism som i modern tid alltför ofta tillskrivits honom själv. Det var bland annat detta han snarast vände sig emot senare i livet.
  • En grötmyndig surputte. Tvärtom vände han sig ifrån den tidigare kyrkans livsförnekande principer och förordade ett lyckligt och harmoniskt liv som för all del bejakade arbetet men utan skuld.

Luther var alltså snarare en person som viste att unna sig och han bejakade boktryckarkonsten som gjorde det möjligt att trappa ner på predikandet och istället njuta av livet.

”Efter Gutenberg räckte det inte att göras sig av med Martin Luther som person, eftersom hans skrifter fortsatte att tala åt, och i stället för, honom – även då han satt kvar med sina vänner hemma i Wittenberg och drack öl.”
Bengt Kristensson Uggla i sin bok ”Slaget om verkligheten”

Detta stod Luther för, bland annat:

  • Kärleksfullhet inför gärningen – det vill säga att man skulle inta en positiv inställning till sitt arbete, inte att man skulle styras av skuld, tvång och plikt.
  • Tjänaren har det bättre än fursten, mindre bekymmer och bättre nattsömn!
  • Guds kärlek är villkorslös, ingen bikt och ingen avlat, tack!
  • Hans översättning av bibeln till tyska skulle inte bara vara korrekt utan också engagerande varför han förbehöll sig en viss frihet inför originalet.
  • Luther ägnade senare halvan av sitt liv till stor del åt familj, barnen och hustruns goda öl.
  • Användbarhet, som vi skulle kalla det idag. Vem som helst skulle kunna läsa bibeln och bilda sig en egen uppfattning, utan att behöva en latinlärd experts hjälp.

Visst, Luther hade mörka sidor också. Förutom sin psykiska sjukdom som kunde ta sig en del mindre trevliga uttryck, var han även rasist. Hur allvarligt det senare än är så ska man nog inte glömma att karln levde på medeltiden…

 *) Mr Hyde? En del av boken resonerar kring skuld och fri vilja, och anspelar på Luthers periodvis vacklande mentala hälsa, samt synen på människan. Svensk lagstiftning är exempelvis närmast unik i att man hanterar psykiskt sjuka och friska på samma sätt tills ansvaret fastställt och själva straffet ska dömas.

Gör det en annan dag

Många har hört av sig och undrat varför vi inte bevakar viktiga dagar som ”Alla hjärtans dag” och ”Fettisdagen”. Orsaken är såklart att detta är välkända festtillfällen som inte kräver något stöd från vår sida. De klarar sig tillräckligt bra själva.

Men vi har ett tips. Ta din almanacka, må den vara fysisk eller elektronisk, och bestäm en godtycklig dag – gärna vardag – någon gång inom de närmaste tre månaderna. Denna dag noterar du att du ännu en gång ska göra samma sak som du gjorde på Alla hjärtans dag – eller göra det du tänkte göra. Fast på en vanlig dag.

Förresten är semlor med varm mjölk – hetvägg – en utsökt frukost. Och det gör inget om det är gårdagens, dessa tar ofta till sig mjölken bättre än nybakade.

Det blir något att unna sig! (och sannolikt någon mer)

Agent Cooper och hans kaffe

Felix Holgers skriver och påminner oss om det mest självklara. Att vi inte tänkte på det!

Agent Cooper i Twin Peaks är en av de främsta unnare vi sett, en karaktär som vet att unna sig och uppskatta stort och smått. Vi talar såklart om hans evinnerliga kaffe, som måste avsmakas i närvaro av den tålmodigt väntande servitrisen på det lokala fiket.

Vanligt svart bryggkaffe. Amerikanskt kaffe, inte onödigt starkt. En glädjestund på dagen. Och en bra mental räddning för en själv när man blir serverad svagt bryggkaffe!