RSS

Italien – all mat är god

Medelhavsländerna, särskilt Italien, skiljer sig från den anglosaxiska och nordeuropeiska regionen. Som en folklivsforskare berättade för mig om Italien, ”all mat är ‘god’, man tvingar inte i sig soppan för att få en god efterrätt” till skillnad från norra europa och USA. ”Man ger inte barn särskild mat, de äter samma saker som vuxna. Om ett barn inte vill äta Gorgonzola så säger man att ‘det var intressant, då ska vi köpa tallegio till dig i fortsättningen’…”

Måltiden är något som i normalfallet tar relativt lång tid och inbegriper flera rätter, inte nödvändigtvis mer mat, men fler tallrikar och mer tid. Man äter pastan för sig, och köttet/fisken för sig. Man smakar på en sak i taget och låter det ta en stund. En vanlig bricklunch på fabriken innehåller tre-fyra rätter. Det finns inga moment av prestation eller dygd, däremot är det en självklarhet att man inte äter mer än man kan smälta och inte dricker mer än något enstaka glas vin. Det finns en måttlighet men den är snarare kopplad till välmående än grötmyndiga normer.

Men om allting alltid är bra, kan man då någonsin känna eufori? Finns det då något utrymme att unna sig? Ja, om vi betraktar italienarna tror jag att frågan besvarar sig själv. Eller om vi vänder på resonemanget, vad är euforin värd om man förväntas vara deprimerad mellan höjdpunkterna? Svaret blir såklart att våra italienska vänner har en mångtusenårig kulinarisk erfarenhet där man efterhand har lärt sig att lägga sig på en hög vardagsnivå med utrymme för festliga toppar. Efterhand som folk fått det bättre har vanorna spridit sig till alla samhällsskikt. Livet är för kort för att äta äcklig mat. All mat  är god. Man äter dessert till varje måltid, men ofta frukt – inte tårta.

Uppe i Norden har vi präglats av en miljö där man förr måste ha ett lager av mat för 5-6 månader när första snön föll, och den maten var tvungen att räcka. Inte konstigt att det smakar smaskens att slakta en gris till jul i det perspektivet. För all del, det har sin tjusning med mellanrum. Eftertankens mellanrum och att verkligen njuta när det är dags.

Men vanan att äta trist 1800-talsmat bara för att det råkar vara måndag, kan vi inte skippa den?

Post a Comment