Som Tage Danielssons berättarröst säger i Karl-Bertil Jonssons julafton – ”låt oss nu stanna upp och ställa oss några frågor!”

Kan vi skönja några mönster i hur goda unningar fungerar? Är metodik bara störande eller finns det några bra tumregler? Jodå! Metoder och synsätt från andra områden kan med fördel anammas och utnyttjas med gott resultat. Det handlar om att hantera dramaturgin, komponera sin unning och att ha rätt inställning!

Hantera dramaturgin

Alla större upplevelser bygger på dramaturgi. Se bara på filmen och teatern, men även god arkitektur och goda måltider bygger på en dramaturgi med vissa gemensamma mönster. Ens intresse ska fångas, upplevelsen ska fördjupas och drivas till ett klimax. De olika faserna leder över i varandra och skapar förväntan, upprymdhet, igenkänning och tillfredsställelse. Genom att ta hänsyn till den här modellen kan vi väsentligt öka värdet av våra unningar!

Förväntan
Det finns många sätt att njuta långt innan det är dags, och enklast är såklart att planera sin resa eller läsa restaurangens meny på internet. Eller läsa litteratur, avnjuta konst och fotografier från den miljö man tänker besöka, från någon lämplig tidsperiod. På detta sätt kan man ha glädje av sin unning flera månader i förväg. Att det sedan sällan blir som man trott gör ingenting, det blir ofta bättre och oavsett vilket har man haft det trevligt under förväntansfasen. Exempel

Utförandet
Väl på plats är det viktigt att fokusera helt på sin unning och öppna sinnena. Använd gärna kameran men glöm inte att också stanna upp och sjunka in i din upplevelse med alla ljud, dofter och motiv. Ju mer du lyckas absorbera, desto mer kan du glädjas åt i nästa fas! Exempel

Åminnelsen
Om du varit klok har du köpt vettiga souvenirer, inte sånt som finns i turistbutiker utan lokala ting som du kan använda i din vardag. En enkel potatisskalare kan påminna dig om den magiska helgen i Trysil! Dela också med dig av din upplevelse och var inte snål. Du kan inspirera andra och chansen är stor att de senare påminner dig om din unning så att du kan njuta av denna ännu en gång! Exempel

Komponera din unning

Med några enkla tumregler kan du förhöja din unning avsevärt

Element – variation och avvägning
Det kanske vettigaste jag fick lära mig i hemkunskapen var att man inte ska komponera en middagsmeny där allt är för likt vartannat. Ägghalvor, inkokt lax och persikohalvor förhöjer inte varandra. På samma sätt flyter minnena och upplevelserna ihop om du gör alltför lika saker på din resa. Sträva efter variation och förhöj upplevelsen av varje del! Blanda olika kulturformer, konst, musik, mat, dryck och sällskap. Exempel

Frekvens – ofta eller sällan
Den enkla principen är att inte göra samma sak för ofta, eftersom sinnena vänjer sig och minnesbilderna flyter ihop. Men det finns ju sköna vanor också. Tumregeln är att utgå ifrån hur varje enskild unning känns. Exempel

Kostnad – dyrt eller billigt
För de flesta är inte resurserna obegränsade utan man måste spara sina slantar till utvalda tillfällen. Eller använda sina resurser på ett smart sätt. Exempel
Här gäller följande tumregler:

• dyrare är ofta bättre men inte alltid
• det bästa i livet är gratis, se till att dessa faktorer är tillgodosedda oavsett slutnota
• när tillfället är speciellt, var inte snål

Ha rätt inställning

Att anta en lämplig attityd är den sista hörnstenen för att lyckas med sin unning.

• Förbered dig noga – det blir sällan som man trott men det är ett nöje att gotta sig i förväg. Exempel
• Unna dig helt och fullt – tänk bort alla vardagliga problem och omständigheter, fokusera så att du verkligen får valuta för din unning! Exempel
• Var öppen för det oväntade – en bra planering och förväntan är ett bra stöd, men tveka inte att byta spår när det oväntat dyker upp något spännande! Exempel
• Identifiera det ideala tillfället – det finns tillfällen då allting stämmer, när man är på rätt plats vid rätt tillfälle och med rätt sällskap. Var då inte snål utan unna dig det som fulländar upplevelsen! Exempel

Sammanfattningsvis kan dessa enkla tumregler och åtgärder väsentligt öka värdet av dina unningar.

Var så god, unna dig!

Våra bästa tips och berättelser finns samlade på www.unnasig.se!

Det lackar mot jul och vi har inte så mycket att tillägga. Hela befolkningen kommer att unna sig både det ena och andra under de kommande veckorna. Möjligen kan vi hänvisa till Pelles kök som med dagliga recept fram till jul tipsar om spännande variationer på de gamla klassiska julrätterna.

Ett par saker kan vi dock inflika. Vi kommer båda från landets södra ände och vet därmed hur man hanterar aptit under extrema förhållanden. Det måste man kunna därnere, det är en överlevnadsfråga.

Så hur klarar man julbordet? Vi ser två huvudsakliga sätt:

• Drick vatten. I delikatesshysterin är det lätt att glömma bort det vanliga kranvattnet, gärna med lite is i. En lagom dos vatten då och då hjälper kroppen och gör att du inte med automatik säckar ihop i kalleankasoffan. Funkar även i andra sammanhang där man äter mycket fet och salt mat.
• Skåningarna har ett trick när det ska ätas julbord. De tar en liten portion fruktsallad, du vet den konserverade sorten, mellan varje tallrik. Detta fungerar som en gomrensare, höjer blodsockret och gör att man lätt trycker i sig ett par tallrikar till. Och det är ju det man vill när man äter julbord.

Annars har vi inget att tillägga. Kör hårt!

Världen vimlar av tårtor och att utse vilken som är godast är en hopplös uppgift. Men vi vill i alla fall lyfta fram en som är särskilt god. Oscar IIs tårta. 

Lövtunna lager maräng varvade med lika tunna lager smörkräm, och allt toppat med rostade och flagade mandlar.

Resultatet är en ovanlig blandning av lätthet, luftighet, krämighet och krispighet. De mjälla smakerna av möter varandra med en smekning. Den porösa marängen möter den kalla smörkrämen i både konsistens och temperatur. Den är så lätt att man utan problem orkar äta en bit som avrundning på en bättre lunch eller middag. Och så rik och krämig att den känns värd pengarna. Den är inte billig. I alla fall inte på Operakällarens bakficka eller Operabaren. Men samtidigt är det där man ska avnjuta den, när den är helt perfekt med full frasighet och krämighet!

Unna dig en bit av Oscar IIs tårta!

Det sägs att Joakim Lindengren, känd serietecknare, en gång fick gliringar av sitt sällskap när han under en fjällvandring släpade runt på glas och utrustning för att tillreda drinken dry martini. Det är väl inget att släpa på när man är ute och fjällvandrar!

Men när de senare satt där vid den porlande fjällbäcken med var sin draja var det uppenbart att Lindengren hade haft rätt. Var det någon gång man skulle dricka dry martini så var det såklart här och nu!

Jag tänkte på det häromdagen när jag läste om den lilla bärbara espressomaskinen Handpresso Wild som är just framtagen för friluftsliv. Den levererar en utmärkt espresso i precis rätt ögonblick.

Så lyssna inte på vad de praktiska tråkmånsarna säger utan unna dig den där grejen du gillar just när det passar som bäst!

Så var det vintertid igen. Dags att kura skymning igen!

En av våra missioner här på Unnasig.se är att ständigt föreslå olika recept på helhetsupplevelser. Det finns så mycket sköna saker man kan göra bara man är medveten om möjligheten.

För ett tag sedan sprang vi på den här trevliga bloggen: 365 saker du kan göra. På ett inspirerande sätt får man en massa förslag på saker man kan göra, högt och lågt, vuxen- och barnaktiviteter. 

Inspireras av detta. Unna dig en aktivitet!

Många drömmer om att åka på bilsemester i något medelhavsland, att stanna till vid små förfallna men oförvanskade restauranger och få fantastisk mat. Och visst, på många håll kan man ännu få den sortens upplevelser, men på andra håll har den moderna utvecklingen hunnit i kapp och de små bykrogarna är antingen pretentiösa eller oengagerade. I Frankrike har denna för turisten negativa utveckling gått längre än i t ex Spanien och Italien. Bidragande i den utvecklingen är såklart avbefolkningen av landsbygden. Ja, bortsett från nordeuropeiska fyrtiotalister med bra pensionsförsäkringar såklart.

En gång hittade jag det här smultronstället, på bilden. Av en händelse såg jag den lilla skylten ”Aperto” (öppet) utanför, vid allfarvägen söderifrån in mot Lucca i Toscana. Ett oerhört sött par, långt över pensionsåldern, hade uppenbarligen dragit igång sin restaurang i hippaste stil på 50-talet och sedan bara fortsatt, utan att renovera. Både de och lokalen hade alltså en skön patina. Och maten var fantastisk. Världens enklaste pasta och bland de absolut godaste: urkärnad röd spansk peppar, strimlad och puttrad i rikligt med smör, blandas med vanlig hederlig spaghetti och en aning salt. Toppas med parmesanost vars smak gifter sig med smör- och pepparsmaken på ett fantastiskt sätt. Spaghetti con peperoncino e burro. Måste provas.

Tanten frågade om jag gillade tomaterna i salladen, jovisst och desto bättre när hon pekade på grönsakslandet där de hade vuxit. 

Precis ett sån’t där ställe som man vill hitta!

Världen förändras allt snabbare och just nu talas det mycket om lösningar som kan rädda planeten, nya sociala medier och att företag måste ta både socialt och miljömässigt ansvar. De senaste bilmässorna har fullständigt exploderat av nya, miljövänligare bilkoncept. Dessa är inte bara förnuftiga men också spännande och attraktiva i sitt uttryck. De är typ ”snygga”.

Vi på Unnasig.se överlåter normalt sett gröna frågor med varm hand till andra aktörer, men vi spetsar öronen när konsekvensen också blir en bättre upplevelse. Ekologiskt odlade grönsaker smakar ofta mer, exempelvis.

Plötsligt möttes alla dessa tankar på min middagstallrik. En kvartersgranne som ska flytta var tvungen att även rymma ut det lilla trädgårdslandet som ingår i bostadsrätten, bjöd ut mangold, tomater och sallad på Facebook. Jag var inte sen att haka på så det blev både närproducerade (150 m) och ekologiska tillbehör till middagsrödingen. Inspirerad av vår gemensamme vän Per Grankvists nysläppta bok ”CSR (Corporate Social Responsibility) i praktiken”, plockade jag fram en butelj av vinet som serverades på hans bokreleaseparty i förrgår, Ecologica Torrontés Chardonnay. Syrligt och friskt, perfekt till den goda men möjligen inte fullt så ekologiska odlade fisken. Men som helhet blev det bra.

Så här ser framtiden ut. Kommunikativ. Ansvarsfull. Och väldigt god!

Grönsakslandets aristokrat. Vegetarianernas gåslever. Den perfekta plocksupén för skaldjursallergikern. I människans tjänst sedan 500o år tillbaka. Släkt med tisteln. Innehållande ämnen som påverkar gommen så att det man äter efteråt smakar sötare, genom ren smaklöksmanipulation.

Vi talar såklart om kronärtskockan, denna guds gåva till mänskligheten. I civiliserade länder, t ex kring medelhavet, finns mindre kronärtskockor som kan läggas in, kokas eller friteras hela. Man äter hela rubbet. Precis som med de alltför ofta tarvliga burkvarianterna.

Här i kalla Norden lever vi istället med stora kronärtskockor, störst i slutet av säsongen, som alltid måste plockas eller friseras. Och då vill man såklart passa på när de är som störst, när det är värt besväret som det innebär att äta dem blad för blad. Tillagningen är desto enklare.

Kapa av stjälken vid roten. Skär gärna av toppen för att få bättre plats i kastrullen, det påskyndar också kokningen genom att vattnet lättare tränger in. Koka kronärtskockan i saltat vatten tills bladen lossnar lätt, det kan ta bortåt en timme. Under tiden, blanda pressad citron, äkta smör och salt, sätt sedan det rörda smöret svalt. Duka med mineralvatten och skaltallrik. Som sagt, ämnen i kronärtskockan påverkar smaklökarna så vill man dricka vin till funkar en enkel sauvignon blanc utmärkt och man kan spara de finare brygderna till senare.

När allt är klart är det bara att börja plocka bladen, ett i taget, doppa i citronsmöret och bita av köttet i bladets botten. Ett tips är att lägga bladen i snygga rader, så blir det inte så rörigt på tallriken.

När du närmar dig kärnan, riv av de återstående, köttmagra bladen och tugga på dem i klump. Ta en kniv, vinkla inåt mitten och skär försiktigt bort ”hårkalufsen”. Eller nyp bort den med fingrarna. Lägg sedan återstående smör i den grop som bildas, kompletteringssalta eventuellt, grip kniv och gaffel, och njut! Mycket bättre än såhär blir det inte. Man kan riktigt känna att det ju är ett stort frö man sätter i sig, fullt av livskraft!

Var beredd på att det blir mycket spill.

Man kan också filéa dem, det är inte alls dumt. Gör då såhär: bryt av stjälken och se till att spröten som går in i botten följer med ut. (snitta lite i den sega ytan så blir det lättare att bryta) Skär sedan runt, runt, varv för varv tills du fått ut själva botten. Vinkla kniven in mot mitten för att få bort hårkalufsen. Lägg dem i vatten direkt så att de inte blir mörka och fula, de beter sig ungefär som äpplen. Koka några minuter och njut.

Den som vill tillgodogöra sig denna jättetistels medicinska egenskaper och varken har lust eller ork att gå igenom den ideala processen, kan med fördel använda sig av den cyniska aperitifen Cynar, som också framställs av dessa energistinna knoppar. Smakar ungefär som en vanlig amaro, ännu lite bittrare kanske.

Men vår rekommendation är att ta chansen. Kronärtskockor är inte ett nästan lika bra alternativ för de som lever med matrestriktioner. Den residerar snarare på den kulinariska världens yppersta parnass, på läckergommarnas olymp! Köp kronärtskockor nu medan de är riktigt stora. Njut av denna grönsakslandets kronärtskockejuvel!

Unna dig en kronärtskocka!

Min fru och jag har startat 3 företag det senaste året. För en vecka sedan öppnade vi tillsammans med vänner en butik på 250 kvm i Sickla köpkvarter, Katarina och Vänner. Köket är snart ombyggt  men byggdammet retar fortfarande näsorna i hela huset. Barnen är 3 och 6 år gamla. Vi kan konstatera att tid är en bristvara.

När bröllopsdagen infann sig den 5e september i år så ville vi fira på någon fin restaurang. Det finns ju många att välja mellan. För tio år sedan så hade vi koll på de flesta men i dessa dagar så finns varken pengar eller tid. Vi är mycket kräsna när det gäller helhetsupplevelsen, särskilt när man skall spendera mycket pengar och en sällsynt ledig afton. Så hur hittar man då en restaurang som garanterat ger oss bra service, god mat och en afton att minnas?

Det finns ju mängder av krogguider att konsultera. Dagstidningarna har givit sina betyg. Ett problem är den ojämna kvalitén hos många restauranger. SvD kan vara lyriska ena dagen och vi kan ha oturen att få en dålig service nästa. Det vore hemskt.

Så vart går man då för att vara säker på en helafton i goda händer? Vem har förstått att tänka på alla detaljer och utbildar sin personal i detta sätt att tänka? Jo, Melker Andersson, denne mästare inom restaurang- och barbranschen.

Vi har besökt Grill och Kungsholmen ett antal gånger. Vi har alltid gått därifrån leende. Nu var vi redo för något nytt.

Kunde det vara så att Le Rouge i Gamla Stan är lika bra som Melkers övriga etablisemang? Svaret är ett rungande JA!!!

En afton där är som att äta en teatermeny, gå på en teaterföreställning och sedan ta en drink efteråt. På samma ställe! Oxryggen är den godaste kötträtt jag någonsin ätit och det säger inte lite. Underhållningen var fantastisk och passade perfekt i denna konceptrestaurang.

Så, unna dig ett säkert kort nästa gång du går på restaurang – besök Melker!

Ofta när man reser kan man förhöja upplevelsen genom att göra någon nyckelaktivitet som har med platsen att göra. Man kan t ex läsa en bok eller se någon film som ökar känslan när man kommer dit. Allt vi ser påverkas ju subjektivt och den effekten kan man utnyttja till sin egen fördel genom att ladda upp sig i förväg.

I New York besökte jag en gång ett galleri med fotorealitisk sextiotalskonst, där man använt fluorescerande rött för att få upp lystern i bilarnas baklysens reflektioner i den våta asfalten – när jag sedan kom ut på gatan denna regniga dag möttes jag av samma skimrande reflektioner. Annars kräver just New York inte så mycket uppladdning, staden är just i stora drag en bekräftelse av vad man redan sett i film och på TV, man häpnar snarast över att det är så pass likt vad man förväntat sig. Inte desto mindre trevligt för den sakens skull, dock.

En annan gång, i Rom besökte jag Moderna museet, som alltså domineras av av 1800-talskonst (!). Målningar av lantarbetare, taniga kossor och gamla byar gav också en ny känsla när man steg ut på gatan. Ett enkelt exempel på konstens roll och uppgift att få oss att se verkligheten på nya sätt.

Man kan också förbereda sig inför ett besök i Rom genom att se filmen La dolce vita, där Anita Ekberg badar i Fontana di trevi, en scen som gått till historien men som egentligen bara är en liten passus i början av filmen som i sin helhet handlar om kändisjournalisten Marcello, spelad av Marcello Mastroianni, och hans huvudsakligen flärdfulla vardag.

Och på närmare håll ger Stadsmuseet eller varför inte spårvägsmuseeet en ny känsla åt de intryck man får i staden Stockholm.

Lika viktigt som att se till att unna sig saker lagom ofta är det att se till att nå en god upplevelsekvalitet när man väl gör det.

Få ut mer av din reseinvestering – pimpa din tripp!

Vår vän Nils skrev till oss och kommenterade på inlägget om Chevrolet Blazer där vi skrev om lustkänslorna kring överdimensionerade fordon.

Nils håller inte på så mycket med fordon men kunde däremot berätta om hur han inför byggeriarbeten på sommarstugan unnade sig en extra skruvdragare.

”I kategorin maskiner påminner detta mig om att jag unnade mig en extra skruvdragare i somras. En för borren och en för bitsen. Mindre stress och mer avslappnad stugsommar.”

Här kommer en bild också. Klart inspirerande!

Själv äger jag ingen borrmaskin eller skruvdragare, vilket är ett lika stort mysterium för mig själv som för alla andra. Däremot håller jag mig med en extra diskborste för att kunna skölja ölglas utan risk för att glasen kommer i kontakt med fett och diskmedel, som ju annars stör skumbildningen.

Principen fungerar alltså i stort som smått. Unna dig en extra!

Jag växte upp i den vackra staden Ronneby i Blekinge. Min alltid växande och tränande kropp behövde påfyllning varannan timme. Riktig mat serverades till frukost, lunch och middag. Men vad skulle man bedöva hungern med däremellan? 4 minuter med cykel från högstadiet låg och ligger fortfarande Konditori Continental. Där finns alltid mängder med nybakat bröd och bakverk.

Äkta grädde, smör och kärlek. Tårta, kaka, bakverk och kaffe.

Den enda gången som ”Contan” utsattes för konkurrens var under semmelperioden, Det visade sig nämligen att Wienercafeet också producerade fantastiska semlor. Fredagseftermiddagar var det tradition att vi i familjen träffades kl 15.00 för en semla i hemmiljö. Diskussionerna gick heta om vilket ställe som levererade de bästa produkterna. När min bror handlade så kunde det hända att det kom hem dubbel uppsättning så att vi skulle kunna jämföra. Inte mig emot.

När jag nu återvänder till min barndomsstad så står ett besök på Contan högt på priolistan. Jag tar med mig familjen och säger alltid, med stolthet i rösten – ”Välj vad ni vill ha, jag bjuder”. Ingen som jobbar där minns nog mig och min bror, men det fanns en tid då leenden och kassamaskiner vaknade till liv när vi steg in genom dörren. Nu blir våra besök mera som en liten spik i dagskassestatistiken. Man måste ju bära hem lyxlängder och andra bakverk till det överprisade Stockholm.

Det finns inga direkta fel med nutidens espressohus som min vän Olle så målande skriver om. Tvärtom, jag är en frekvent kund på många ställen, men ingenting kan mäta sig med Konditori Continental i Ronneby. Särskilt inte deras semlor!

Det är inte alltid man kan välja, men när man kan så bör man överväga att flyga till en bättre flygplats. En flygplats som har ett mervärde och inte bara är ett ställe där flygplanet råkar landa.

Vissa flygplatser bör undvikas på grund av sin storlek och allmänna tristess. Exempelvis Heathrow, Schiphol och Frankfurt (som förresten är världens största). Dessa monstruösa mänsklighetens verk är inte till gläde för någon.

Vissa av flygplatsernas pärlor har gått ur tiden, exempelvis Tempelhof i Berlin, där den amerikanska luftbron landade under kalla kriget. Men det finns några flygplatser kvar som är värda en omväg. Eero Saarinens TWA-terminal på JF Kennedyflygplatsen i New York, till exempel. Denna byggnad med sina kvinnliga linjer där den ligger som en gläntande mussla omgiven av fallaktiska flygmaskiner är sannerligen värd ett besök – även om man inte reser därifrån är det värt att vara ute i god tid och ta en promenad dit.

Ska vi hitta något med samma magnitud på närmare håll går tankarna såklart till Aeroport Roissy, Charles de Gaulle i Paris. Den ursprungliga Terminal 1 vill säga, biterminalerna är det inte någon större glädje med.

Huvudbyggnaden är som en cylinder från vilken utgångarna till flygplanen strålar ut och inuti vilken rullande trottoartuber i plexiglas förflyttar de resande mellan våningsplan och säkerhetskontroller. En särpräglad ljudsignal i samband med meddelanden blir pricken över i, den är svår att beskriva men låter ungefär ”blliaouljiitt”. Inget banalt bing-bong där inte!

För den resande är byggnaden genialt uppbyggd och fullständigt logisk, givet att man tar sig extra tid att sätta sig in i dess idé innan man kommer dit. Varje trafikslag ansluter till den cylindriska huvudbyggnaden på var sin nivå – bilparkering, taxi, buss, skyttelbuss till pendeltågsstationen osv. Genialt i sin logiska enkelhet och totalt obegripligt för en icke påläst förstagångsbesökare.

Även om Roissy erbjuder ungefär lika mycket förlustelser för inomeuropeiska resenärer som Västerås flygplats (transkontinentala loungen sägs dock vara en helt annan sak) och även om oberäknerligheten i pendeltågen med sin tillhörande hysteri kring biljettköpandet är tillräcklig för att föra genomsnittsresenärens hjärtstatus till kritisk nivå, vill vi ändå rekommendera denna karismatiska reflektion av det tidiga 70-talets framtidsoptimistiska Frankrike, samtida med TGV-tågen och Citroën CX med sin hallucinatoriska uppsättning av instrument och myckenhet av kontrollampor.

Ja, såvida man inte får erbjudande av Ryanair att göra resan till Paris på ungefär samma totaltid men till en tjugondedel av priset. Då får man kanske möjligen tänka om.

Men annars tycker vi absolut att man ska prioritera en flygplats med karisma och arkitektonisk skönhet.

Res med stil! Unna dig en bättre flygplats!

I vanliga fall brukar vi ju hävda att detta med att unna sig handlar om undantagen i tillvaron och för det finns det ju många skäl. Vissa saker blir enahanda i längden, vissa är för dyra och andra mindre hälsosamma. Och visst finns det en tjusning att spara vissa saker till vissa tillfällen. Nypotatisen. Kräftorna. Julglöggen.

Rutiner förknippas i allmänhet med trista saker, med viss rätt. En av de saker som faktiskt gör oss till människor är förmågan att förenkla vissa delar av tillvaron, att inte börja på ruta ett varje gång man ska göra någonting. Och mycket vi ägnar oss åt ska ju bara göras, utan att det är till någon större glädje. Men det finns ju goda vanor också.

Själv dricker jag alltid morgonkaffe på Caffetteria del Corso i marmorgången vid Slöjdgatan i Stockholm. Varje vardag. Och det är lika trevligt varje gång. Det finns faktiskt ett mervärde i att detta blivit vardagsrutin, att som en god europé inta sitt morgonkaffe i det offentliga rummet.

I morse slängde jag en blick mot deras väggklocka och det slog mig att jag har gjort det varje vardagsmorgon sedan jag började jobba efter semestern. Och varje gång står minutvisaren i samma vinkel. Fem i nio.

Och det gör ingenting alls. Det är en god vana att unna sig!

En gång var jag med och planerade en reklamkampanj för försäkringsbolaget bakom en sorts avtalspension som ger det lilla extra, alltså inte folkpensionen och inte den spekulativa premiepensionen. Inte fiskbullar och inte att köra motorbåt med det vita håret fladdrande i vinden. Utan en sorts mellanvariant. Vi vred och vände på hur detta säkra men i omfång blygsamma tillägg skulle kommuniceras. När man gör reklam vill man ju gärna kommunicera indirekt, påverkan blir större när folk får tänka själva och ett enkelt grepp är att visa konsekvensen av en produkt eller tjänst. Det är till exempel därför som fotomodeller fläker sig på sportbilar på bilsalongerna. Vi landade i kanelbullen. Varför? Jo, för oavsett hur rik eller fattig du är så sitter det fint med kaffe och en kanelbulle ibland. Mångmiljardären kan ibland tröttna på champagnen och längta efter en enkel kanelbulle. Och utan kanelbullen blir livet torftigt, man överlever men det är inte roligt.

Vi rekommenderar: säkerställ ”kanelbullarna” i din tillvaro och gör det till en unning att avnjuta dessa i lugn och ro, med alla sinnen!

Det sägs att med några få kemiska substanser kan man åstadkomma något som vem som helst identifierar som kaffe. I en kopp äkta bryggkaffe finns det däremot hundratals smakämnen och såklart ännu mer i en välgjord espresso. Man kan alltså säga att den äkta varan har högre upplösning. Det som ger din upplevelse innehåller mer information. Vissa saker uppfattar du direkt, andra ger snarare en känsla och en ”rundhet” i upplevelsen. Det smakar äkta. Mer levande. Ungefär som skillnaden mellan att lyssna på musik i mono eller stereo. Eller skillnaden mellan en oljemålnings sprakande färgpigment och ett tryckt foto av densamma. Eller skillnaden mellan sötningsmedel och äkta socker. Eller skillnaden i djupseende när man blundar med ena ögat och när man tittar med båda. Har man en gång upplevt skillnaden så vet man vad man vill ha.

Den 1 september inträder de första import- och försäljningshindren för vanliga glödlampor inom EU. Bakgrunden är sannolikt en lyckad lobbykampanj från industrin som hellre säljer kvicksilverurladdningslampor* som är dyrare och alltså mer lönsamma för alla led i värdekedjan. Det är bara ett problem. Kvicksilverurladdningslamporna* (och likaså kvicksilverurladdningsrören**) avger inte äkta ljus utan en stympad imitation. Färgspektrat är inte kontinuerligt och ljuset är så kraftigt diffuserat redan i ljuskällan att allt blir platt, blekt och trist. Kontraster jämnas ut vilket ju är lite synd när det just är kontraster som gör att vi alls ser någonting. Mono istället för stereo. Lägre upplösning.

Synen är i praktiken det viktigaste sinnet i vår kultur, den står för våra första intryck i de flesta fall. (okej, flygplan hör vi ju oftast först) Stor energi läggs på det som är visuellt, även om fler aspekter nu börjar bli aktuella – biltillverkarna ser t ex till att handskfacksluckan inte bara har rätt utseende utan ett sympatiskt klick när man stänger den, vilket bidrar till helhetsupplevelsen. Men utgångspunkten är oftast det visuella.

Allt vi uppfattar med våra ögon är direkt eller reflekterat ljus. Alltså är det viktigt vilken kvalitet det där ljuset håller. Hur högupplöst ljuset är, hur väl det återger kontraster, färger, volymer… Äkta ljus får maten att se aptitlig ut och människor att se mer levande ut. Och även om du vistas i en helt svartvit miljö så innebär äkta ljus att våra ögon utsätts för naturens rikedom, att de ständigt stimuleras och tränas istället för att fördummas. För detta har jag dock inget vetenskapligt belägg, det är mer av en känsla. Men en värld där man tar bort redundansen och bara sparar det som behövs för den basala funktionen, blir outhärligt torftig. Eller läser du hellre ett faktablad än en roman?

Den som vill njuta av äkta ljus, samma skimrande ljus som kommer från solen, även i fortsättningen uppmanas att hamstra vanliga glödlampor. De kostar en tia, så köp många. Ett långsiktigt alternativ är halogenlampor, de har också ett kontinuerligt spektrum och även om de ger lite kallare ljus när de går på full effekt blir ljuset gulrött när du dimmar ner på kvällen. Samma gulröda färg som lägerelden i tidernas begynnelse.

Om man betraktar äkta ljus som en unning eller som existensminimum jämte rent vatten och frisk luft är upp till individen!

*) Ofta felaktigt kallat ”lågenergilampor”. **) Lysrör.

I den klassiska sketchen från 88-öresrevyn häcklar Hasses rollfigur Tages genom att jämföra hans enkla förehavanden och planer med världens mest framstående. Kaffet i hans termos, som han generöst vill bjuda på, är löjligt jämfört med Brasiliens export av kaffe. En spik i foten är löjligt jämfört med halshuggningarna under franska revolutionen och en resa till kanarieöarna är fullständigt löjeväckande i jämförelse med månlandningen 1969. Men vart tänker han åka på semester själv? ”- Till Säffle, kan jag få en kopp kaffe?”

Vi på Unnasig.se är inte mycket för att göra orealistiska jämförelser, däremot strävar vi ständigt efter att vidga sinnet, bryta mönster och se nya utmaningar.

Det är därför som vi gärna berättar om Tania och Keith som bestämde sig för att ge sig ut på sitt livs äventyr. De sålde allt de ägde, köpte en motorcykel och for iväg på vad de planerat som en jordenruntresa eller så. 17 år senare hade de åkt jorden runt två gånger och var fortfarande på resa. Till de mer spektakulära delarna av deras berättelse hör hur gulfkriget spärrade deras väg österut varpå de köpte en båt, fixade till den, demonterade motorcykeln och stuvade in denna i båten. Sedan reste de med båt i sex år. När de därefter kom fram till Florida skruvade de ihop motorcykeln och åkte vidare.

Och med detta vill vi på Unnasig.se önska dig en härlig semester!

Läs mer om Tania Brown och Keith Kimbers resa här.

Vår forskning har visat att ett av de största problemen för restauranger är att människor inte klagar – de röstar hellre med fötterna och går någon annanstans nästa gång. Varför? Jo, därför har du för en gångs skull gått ut för att unna sig en matbit och ha det trevligt, och ett eller annat är dåligt, så är detta tillräckligt illa för att man som gäst ska göra situationen ytterligare mer penibel genom att klaga. Bra restauranger lyssnar – gynna dem och säg din mening till de som inte når upp till rimlig standard.

Nu kan det ju vara så att etablissemanget är bortom allt hopp. Då bör man inte spilla energi på den produktutveckling de själva borde initiera utan man bör istället rädda sig själv. Man gör helt enkelt så att man på snabbaste, enklaste och stillsammaste sätt ser till att betala och lämna stället, även om man inte fått in alla rätter, för att sedan bege sig till ett ställe som är bra. Dra en vals, du har fått ett SMS och måste vara på ett ställe eller något i den stilen. I det här läget finns det ingen gräns för hur egoistisk man får vara. Bara man inte låter sig bli känslomässigt involverad, för det drabbar bara en själv. Och bara man inte utgjuter sin besvikelse över den servitör/servitris som kanske inte är den egentliga felkällan. Släpp allt detta, betala vad det kostar och gå med ett gåtfullt leende. Tänk på att detta är ett av de sammanhang i livet där man betalar för sig och därmed i egenskap av kund kan göra vad man vill med det man fått levererat.

Jovisst, det kan bli några hundralappar till spillo. Men är det inte värt denna förlust för att i gengäld kort därefter befinna dig i en minnesvärd situation, ett vackert minne som snart överskuggat det mindre angenäma?

Mycket av det vi gör när vi unnar oss saker är att samla på oss vackra minnen. Medelmåttiga och halvdåliga erfarenheter sjunker snart tillbaka och försvinner. Hur många dagar/kvällar som denna har du om året?  Lämna den medelmåttiga, falskt marknadsförda syltan, och ta en taxi till ett ställe med kvalitet. Det kan bli ett minne för livet.

Ofta kan man till och med känna redan när man sätter sig ner att det här känns inte bra. Man hittar inget man gillar på menyn, man har fått ett konstigt bord, man får konstig behandling. Då är det helt okej att resa sig och gå. Har man bokat kan man säga ett par ord innan man går, men man är inte skyldig någon förklaring. Om det är någonstans som magkänslan borde gälla så är det väl på en restaurang. Folk kan reagera förvånat men om de blir otrevliga är detta bara ännu ett kvitto på att du gör det rätta. De hade ju faktiskt chansen att få en glad och nöjd gäst som berättar för alla bekanta om hur bra stället är. Den chansen har de tills du passerat tröskeln, det kan ju faktiskt vara så att du är charmad av både restaurang och meny, bara att du redan har ätit räkor en gång idag. Eller så.

Inte nog med det. En för stunden katastrofal situation, även händelser av annat slag som är smärtsamma på riktigt, leder ofta fram till ett läge som rättfärdigar hela resan. Vår erfarenhet är att många oändliga, tröstlöst långa promenader i regn ofta slutar i att man hamnar på den där familjekvarterskrogen där de egentligen just ska stänga men eftersom de just ska fira morbror Luigi så får du gärna hänga med på festen hela natten. Eller något i den stilen.

Och skulle det nu vara så att det är helt hopplöst, ingen vändning inträder och det blev inget vackert slut… Betrakta då din upplevelse noggrannt och minns den för framtiden, för nu har du fått ytterligare ett riktmärke för hur bred skalan kan vara!

Men i hopp om att slippa detta, tänk på att det är din tid och dina pengar, njut och unna dig!

Restaurangen på bilden har inget med artikeln att göra. Den var helt okej.

Visst lägger man en och annan slant på att resa runt och uppleva nya saker. Men det finns också ett element av glädje i att återvända till samma ställen. Detta innebär såklart alltid en risk. Tänk om denna plats, restaurang eller vad det kan vara, har tappat udden, förfulats, övertagits av lycksökare eller byggts om till galleri.

Men det är ju en skön känsla att ha ett favoritställe i varje stad. ”Varje gång jag är i Göteborg brukar jag slinka in på Sjuans ölhall…” Att ha en liten utpost av sitt revir här och var.

Rom är ett bra exempel på ett ställe som man utan problem kan återvända till, det förändras liksom inte så mycket. Men det finns ändå alltid nya saker att se.

Efter inlägget om den dramatiska ölen på Café Canova i Rom 1992 slog det mig att jag ju tog en öl där sist jag var där också, just som ett återseende. Och att jag då dessutom tog en bild!

Såhär såg det alltså ut 1992:

Och såhär såg det ut 2007, 15 år senare:

Var det någon skillnad? Ingen väsentlig, dock ingen duv-dramatik 2007.

Bara väldigt trevligt. Igen.

Det mest uppskattade initiativet under unnasig-rörelsens första år var den unnasig-helg som inföll i slutet av november eller början av december. Alla vänner hade påbörjat sina karriärer och vi sågs inte så ofta. Dessutom reste vi alla och när helgen kom var man ganska sliten. Visst unnade vi oss restaurangbesök och fika i goda vänners lag, men det fanns behov av något mera.

Receptet var enkelt. Hitta en herrgård eller ett slott som ligger på lagom avstånd och som erbjuder fantastisk mat och dryck. Bjud in de personer som man mest skulle vilja se på en unnasig-helg.

Boka och unna! Det blir lite som ”Stjärnorna på slottet” fast utan jobbiga intriger och TV-kameror. Södertuna, Krägga, Fågelbro och Grythyttan hann vi avverka innan barn och annat tog överhanden. På bilden kan man se Maria De Geer, Ulf och Kina Helles och Ellenor Öström i unnasig-stämning på Krägga. Jag tror att året var 1997.

Det behöver inte vara dyrt. Nuförtiden känner jag att det är tiden med goda vänner som är själva unningen. Ta bilen och tälta eller varför inte hyra en enkel stuga i skärgården. Huvudsaken är att man unnar sig att njuta!

Boka en unnasig-helg till hösten redan nu, så har du någonting att se fram emot när du kommer tillbaka från semestern!

Man är i Paris. Det är nittiotal. Det är högsommar och stekhett. Man lutar pannan mot en lyktstolpe. Den är varm. Man går ner i tunnelbanan, ingen svalka där, inte som i Sverige. Man tränger sig in i en överfylld tunnelbanevagn. Tunnelbanesätet är klätt med galon. Fel dag för galon. Man åker ut till La Défense. Det moderna affärsområdet. Nya triumfbågen. Där borde det väl fläkta åtminstone.

Men denna dag är det till och med vindstilla i La Défense. Lättare att röra sig men vindstilla. Hettan är tryckande. Luften dallrar. Man rör sig längs husväggarna på jakt efter skugga.

Då ser man en turkos kula till vänster om nya triumfbågen. Det ser skuggigt ut så man småspringer dit. Det är en Omnimaxbiograf, dvs ungefär som det vi här kallar för Cosmonova. En sådan där bio där man är omgiven av filmduk åt alla håll utom nedåt. Det visar sig att nästa film börjar om tio minuter. Livet i Antarktis. Man köper en biljett.

Lokalen är kall. Luftkonditioneringen går för fullt. I denna svalka får man uppleva en resa till Antarktis. Nästan allt är blått och vitt. Flockar av pingviner som hoppar i det iskylda vattnet. Undervattensfoto där man får se pingvinernas flinkare sida när de lekande lätt dyker fram och tillbaka i snäva svängar. Man flyger i helikopter över vita vidder. Och så vidare. Man trodde inte att en film kunde vara läskande.

När man kommer ut är det fortfarande stekhett. Men nu är man redo för nya parisiska äventyr. Man har fått en behövlig fysisk och mental svalka.

Unna dig lite svalka när värmeböljan kommer. ”Antarktis” går på Cosmonova i Stockholm, måndagar udda veckor, se hemsidan.

Den kanske enklaste formen av förrätt är förrättssoppan. Stora delar av centraleuropa äter av tradition en buljong eller annan soppa som förrätt. Den värmer (alternativt läskar), smakar gott och förbereder kroppen på den måltid som komma skall. Här kommer några tips!

Mixertricket. Ha alltid ”sommargrönsaker” eller motsvarande i frysen. Koka med en buljongtärning. Mixa med stavmixer eller ”riktig” mixer. Underbart. Samma sak fungerar med valfria rotfrukter och/eller andra grönsaker. Tar inte så lång tid om du skär ner dem i småbitar. Toppa med färskriven parmesan och några droppar olivolja, om du vill vara lite italiensk. Eller rör ner en äggula och/eller lite grädde om du vill vara franskt lyxig.

När du köper en färsk kyckling sparar du skrovet och kokar det i vatten en timme, silar, saltar, värmer och garnerar med lite purjolök. Himmelskt! Ej att jämföra med buljongärning.

Eller gör en gazpacho – i sin enklaste form är det i princip en mixad sallad! Skär ner tomater, lök, gurka, stänk på vinäger och olivolja, salta och mixa till en slät kräm. Garnera med ett par hela grönsaksbitar, några småbitar rostat bröd (1×1 cm), några droppar olivolja för syns skull och ett par isbitar. Den här funkar finfint i sommarvärmen.

Eller varför inte en bulgarisk Tarator. (se bilden) Läskande kall, gjord på yoghurt, vitlök, gurka, olja, vinäger, salt och (ja faktiskt!) dill! Precis som gazpacho mår den bra av ett par isbitar men toppas hellre med valnötter eller mandlar än brödkrudonger. Den här fungerar också fint när det är varmt.

Unna dig en soppa till förrätt!

Missade du aperitifen? Lugn, det finns hopp. Dags för förrätt!

Förrätten förlänger måltiden, sparkar igång matsmältningen, är ofta liten i omfånget och därför perfekt för att smaka på utmanande godsaker eller sådant som man inte ska äta för mycket av. Och ju mer det smakar desto bättre är det.

Man ser gärna förrätten som något som kräver ytterligare inköp, mer arbete och mer disk. Men ofta kommer man långt med att ta tomaterna man tänkt använda i grönsalladen, skiva och toppa med lökringar och vips har man en förrätt. Assietterna du serverar på försvinner i den totala disken ändå.

Det behöver inte vara mycket. Två korvskivor och en bit ättiksgurka, vips, förrätt! En bit knäckebröd med Kalles kaviar och en lökring, hep! Eller en enkel buljong med lite purjolök. Hela centraleuropa äter en soppa som förrätt, en klar buljong kokad på söndagsstekens ben, eller en grönsakssoppa, slätmixad eller i klar buljong. Superenkelt. Och väldigt gott.

Förrätten ger matlagaren respit, förlänger måltiden, sänker tempot, ökar aptiten, bidrar till den sunda mättnaden, får igång matsmältningen, det är trevligt och mycket enkelt. Det är till och med så att ifall du har ont om tid gör förrätten det möjligt att inta en måltid på begränsad tid utan att få magknip. Låter inte det som något du borde börja med idag?

Mycket tyder på att kärnfamiljens samlade middag med barn som sitter raka i ryggen och ber om lov att lämna bordet tillhör det förflutna. Många talar om hur viktigt det är att ha maten på bordet inom en kvart när de kommer hem på kvällen. Det talas om ”helvetestimmen”. Ja, det kan inte vara lätt, men vad tror ni om det här: ät förrätt! Ge barnen en förrätt eller lite tapas, och laga middagen i lugn och ro. Servera gärna barnen saker som både är bekanta och utmanande, det stimulerar hjärnans utveckling. Prata om hur det smakar. I Frankrike anses skollunchen vara en del i barnens sensoriska utveckling. Smaka på den!

Härifrån är steget inte långt till mer sammansatta förrättssoppor, eller tapas, antipasti, meze beroende på vilken del av medelhavet du väljer att inspireras av. Arbetsinsatsen är faktiskt liten och effekten stor.

Unna dig en förrätt!

Nu för tiden investerar folk enorma pengar i skinande espressomaskiner för hemmet. Jag har full förståelse för detta, det är ju inte alla som har 50 meter till perfekt italiensk espresso. Men många av de som vill dricka bättre kaffe hemma är ofta ute efter söndagslatte och där finns det enklare sätt. Jag höll ju på i rätt många år och meckade hemma innan den perfekta cappuccinon blev vardag.

För dig som vill dricka bättre kaffe hemma föreslår jag följande taktik, i just den här ordningen:

• Köp riktiga, omalda, kaffebönor. De kan frysas för att hålla länge, om du bor avsides. Är du riktigt avancerad rostar du bönorna själv, det luktar i alla fall väldigt gott när man håller på.
• Använd en riktig kaffekvarn, en sådan där du häller i bönor upptill så kommer det ut pulver nedtill. Alltså inte en sådan där bönorna bara vispas runt, då är det omöjligt att få rätt malning! Köp inte espressomaskin utan att köpa kvarn.
• Med nymalda, bra bönor kan du göra en alldeles utmärkt café au lait, som ju från början är lika mängder varm mjölk och bryggkaffe. Espresso med varm mjölk kallas i Frankrike ”Café Crème”, vilket man snart blir varse när man kommer dit. Café au lait förekommer i princip bara vid hotellfrukostar och i hemmen. Vill man ha cappuccinokaraktär kan man vispa mjölken med vanlig eller specialanpassad visp.
• Du kan sedan köpa en sådan där espressobryggare som man sätter på spisen. Den ger en alldeles egen smak som har sin särskilda charm. Ska köras in och sedan bara sköljas försiktigt. Ger en härlig kontinental stämning i köket när den inte används. Kostar småpengar i sammanhanget. Se till att vända säkerhetsventilen mot väggen – vi återkommer om varför.
• Har du kommit såhär långt är det dags att fundera på att köpa en riktig maskin. Då ska du inte vara snål. Du ska absolut köpa en maskin med pump som ger det tryck som krävs – billiga varianter som går på självtryck är det ingen vits med. Innan du slår till, tänk på att det är ett evigt elände att hålla mjölkpipen ren. Det kan faktiskt vara ett bekvämare alternativ att värma mjölken på annat sätt, och dricker du bara caffé latte så skulle jag säga att bönorna är viktigare än maskinen. Men visst när man kör hela programmet fullt ut så blir det väldigt gott.

Okej. Men vad gör man sedan. När man provat allt? När man lärt sig göra den perfekta espresson med sin fina maskin som står där och skiner på granitbänken i den nyrenoverade bostadsrättsköket? Då är det back to basics som gäller. Turkiskt kaffe kan i sin enklaste form framställas genom att du finmaler ditt espressokaffe, lägger en stor sked i botten av ett glas, tillsätter socker om du så vill, sedan häller på hett vatten, rör om och väntar tills sumpen sjunkit. Vackert mörkbrunt skum och fantastisk arom. Det blir ännu bättre om man gör det enligt den ursprungliga metoden, men den här förenklade räcker långt.

Och när du tröttnat på det kan jag rekommendera melitta. Jag har själv nått fram till melittastadiet. Lösa melittatrattar finns att köpa på Clas Ohlson. Sedan finns det ju också elektriska melitta-apparater som pytsar i varmvattnet automatiskt. Ja, och sedan är du nog snart sugen på espresso igen. Och så vidare.

I många år avundades jag vänner i Italien som kunde slinka in på en bar och sörpla i sig en cappuccino varje morgon, på väg till jobbet. Visst har de franska och svenska kaffekulturerna en viss finess med sina längre och mer drömmande besök. Den svenska fikakulturen går då rakt inte av för hackor! Men det finns andra värden i att på italienskt vis klämma in en riktigt god kaffekopp på tid som egentligen inte finns, i vardagslivets små andrum.

Så, plötsligt dök Sosta upp i Stockholm för drygt tio år sedan. Johan och Pino började servera espresso och cappucino som inte bara smakar lika bra som i Italien utan dessutom smakar exakt som i Italien. Utan salong, bara kaffebar. Och detta till ett pris som inte hindrar vanebildningen.

I ett skede gjorde jag till och med en sökning på aktiebolag med samma postnummer, ja kunde man hitta något intressant arbete i närheten av kaffebaren var ju inte det någon nackdel. När jag långt senare började på ett företag som råkade ligga i samma hus kunde jag inte låta bli att se detta som ett gott tecken.

När jag för ett par år sedan bytte jobb igen kändes det som att den enda haken var att jag nu skulle få lite längre till någon av Sostas två caféer. Men då visade det sig att Pino hade hoppat av och startat Caffé Poli, 50 meter från kontoret där jag nu hade börjat jobba. Cirkeln var sluten.

Jag vet inte varför jag berättar det här, det handlar för mig inte alls om att unna sig, snarare att såsom en guppy få spendera några minuter i vatten varje morgon, och ofta på väg tillbaka efter lunchen. Men visst, ibland unnar jag mig en liten en pralin till lunchespresson.

Sosta finns på Sveavägen 84 och Jakobsbergsgatan 5-7, och Caffé Poli drivs numera av Vicenzo och Alessandro under namnet Caffetteria del Corso i marmorgången mellan Slöjdgatan och Drottningatan i Stockholm. Och det ryktas att Pino har något nytt på gång…

Runt om i landet finns ställen där man kan få gott kaffe. Inte minst Göteborg med sina fik där kaffet rostas i lokalen osv. Men för den som vill att det inte bara ska vara gott utan gärna just som i Italien finns det inte lika många alternativ.

Finns det en italiensk kaffebar som serverar äkta vara, på rätt sätt, där du bor? Tipsa oss gärna. Du kan också studera en variant av den svenska fikakulturen här: Dubbelfikan

5,7 liters V8, 2 meter bred, 5 meter lång, 2,10 m hög, en bensintank som rymmer 100 liter, bensinförbrukning 2 l/mil i snitt (3 liter kalla morgnar), körklar vikt en bra bit över två ton och fullständigt uuuuuunderbar…

I dagsläget kan det tyckas svårt att försvara en sådan bil. Men 1996 så sa min polare Per Bergman till mig ”Nu får du sluta snacka, och agera”. Denna kommentar tog mig över gränsen. Jag unnade mig en Blazer. Dagmar hette hon. Mamma skrattade så att hon tappade andan när hon såg den. Min numera fru Katarina var förstående, men så hade vi ju också separata ekonomier på den tiden.

När vänner skulle flytta så kom Dagmar väl till pass. Hur många bilar sväljer ett kylskåp? Utan att säcka ihop? Snöiga vintrar drog hon upp mången pjuttig Volvo, Saab och BMW ur snödrivorna. De var kanske 4-hjulsdrivna, men löjligt låga.

Man kunde titta ner på trafiken, såg alltid varför det var kö och kunde unna sig att glida fram. Veva ner rutan och lyssna på motorn. Amerikansk ingenjörskonst i sin bästa form. Inte behövde jag vara orolig för parkeringsskador. Möjligen lack från andra bilar på dragkroken och den svulstiga, kromade kofångaren.

En gång i mitt liv har jag unnat mig något extremt maxat. Jag unnade mig att göra ett avsteg från präktigheten, jantelagen och lagomheten. Ansvaret för kommande generationer lades åt sidan i ett stort unnasig-skimmer.

Nu är jag tvåbarnsfar, make, entreprenör och förhoppningsvis en förebild för en och annan ungdom. Vi eldar med pellets och jag funderar på att köpa en biogasbil. Vi åker kommunalt när vi kan, istället för att åka bil. Vi försöker kort sagt tära så lite som möjligt på jordens resurser. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite upprymd när jag tänker på Chevan jag hade en gång.

Tack för allt kära Dagmar!

Det finns många sorters restauranger och många olika skäl att gå på restaurang. Följande berättelse handlar om den inte obekanta situationen när man är i främmande land och ska leta upp en bra restaurang för kvällen.

Beroende på vart man åker är behovet olika stort – i Paris måste man absolut ha en plan för att hitta något bra, i gengäld kan det bli fantastiskt om man hittar rätt. I det orättvist baktalade Tyskland är det däremot svårt att misslyckas helt och ofta blir det oväntat bra!

Man vill gärna hitta ett ställe som är genuint och som erbjuder lokala specialiteter men också håller en god kvalitet så att man varken blir sjuk eller besviken*. Om det inte är alltför dyrt är det en fördel men i det här fallet är kvaliteten viktigare än kostnaden.

Efter alla resor har jag börjat skönja ett mönster för vad som kännetecknar en sådan restaurang.

Leta efter följande egenskaper i prioritetsordning:

1. Vita spetsgardiner – det första som ryker när en restaurang fått nya ägare och ska ”piffas upp”. Du ser redan utifrån gatan att det här kan vara stället du letat efter.
2. Bruna träpaneler som helst slutar en bit upp på väggen – sådana kostar skjortan att sätta upp nu för tiden och är alltså ett tecken på att restaurangen funnits där ett tag.
3. Vita dukar – ger den fräschaste inramningen och är alltså ett självklart val för en restaurang vars kundlojalitet står och faller med själva maten. Övergång till blommiga dukar åtföljs ofta av fluffade servetter, kalligraferade menyer, höjda pretentioner och lägre kvalitet.
4. Bilder av lokala fotbolls- eller cykellaget (eventuellt pokaler), alternativt någon avlägsen plats som ägaren kommer ifrån eller har starka känslor för. Banala solnedgångsbilder från något lands turistbyrå är alltså helt rätt.
5. Obefintliga, handskrivna eller maskinskrivna menyer. Nu för tiden kan även taffligt gjorda datorproducerade menyer vara ett positivt tecken men ett mindre pålitligt sådant. Muntligt uppläst meny är desto bättre.
6. Sannolikt är restaurangen familjeägd och de flesta kunderna lokala stammisar, men det är inte nödvändigt.
7. Sannolikt ligger restaurangen inte precis mitt i city, men ofta räcker det att gå runt hörnet ett kvarter så finner man en sådan här pärla. Just detta varierar ganska starkt mellan olika länder/städer.

Dessa egenskaper har jag sett hos riktigt bra restauranger i både USA, Argentina, samt både gamla och nya Europa. Maten på de här restaurangerna är sällan innovativ, men det är inte uteslutet. Men fokus är alltid på kvaliteten som måste vara på topp, annars slutar stammisarna att gå dit.  

Restaurangen på bilden är ”El Preferido de Palermo” som ligger i nyhippa stadsdelen Palermo, i Buenos Aires. Den uppfyller alla kriterierna och har dessutom en butik vägg i vägg där man säljer heminlagda grönsaker och andra specerier.

Om man vill prova det senaste, det mest innovativa och exotiska, är vår rekommendation att läsa recensioner och höra sig för bland bekanta. I dessa fall finns inte samma typ av lätt identifierade mönster.

Men vill du äta gott och lokalt, ”cherchez la dentelle” – leta efter spetsen!

*)Även här stämmer McLarens princip om ”authenticity and karaoke”.

Vår vän Zigge tar bladet från munnen och resonerar om vett och etikett samt de sociala omständigheterna och fysiska konsekvenserna kring att äta sparris. Läsvärt!

Läs mer